att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 sep. 2016

Shakespeare 3: Den mörka damen


Jag tänker på dig, suckar, svårt jag lider
och suck på suck sin vittnesbörd så bär
att svart är skönt för mig i kärleksstrider.

Många har ägnat sig åt funderingar kring Shakespeares identitet: var det ens han själv som skrev pjäserna, eller var det inte mer troligt en adelsman, eller en samling lärda herrar? Fast sådana frågor är gagnlösa, och har ingen påverkan på hur vi i dag uppfattar pjäserna.

Läser vi sonetterna ställs vi inför ett par andra gåtor. Det är 154 dikter tillägnade en vacker yngling. Kärleksdikter till en man: var Shakespeare bisexuell? Mannens identitet förblir okänd, liksom den mörka dam som blir poetens rival om ynglingens kärlek.

Först ger poeten den unge mannen råd om familjeliv. Exempelvis avråds han onani. Aldrig låter Shakespeare lika modern som i sonetterna, och han återkommer till människans största fiende – tiden (”Jag vet att döden syr på min kostym”). Stor avund väcks, när han betraktar den yngre mannens skönhet och ungdom. Ändå styrs inledningen av idyll. Det pastorala intrycket ersätts dock av plågad passion när den mörka damen introduceras. 

Att hon är mörk har tolkats som att hon är svart, men det kan också vara en metafor. Det ljusa var idealet på slutet av 1590-talet när sonetterna troligen skrevs, med den vitsminkade drottningen Elizabeth som tydligt rättesnöre. Shakespeare arbetar med kontraster: den vite mannen ställs mot den svarta kvinnan, och det saknas inte misogyna inslag i kärlekstriangeln.

Poeten är cynisk i sitt fördömande av Shakespeare den kärlek den mörka damen erbjuder, och dömer ut mannens åtrå. Vi styrs, enligt, av en drift som gör oss vettlösa med sina löften om glädje som leder till plåga: ”Allt detta världen vet men ingen lär / den himmel sky som till helvetet bär.”

Sonetterna kan läsas som en kärleksroman, en stor roman om svartsjukan som förtär poeten. Den mörka damen förför hans änglalika älskling, men han ligger själv med henne, något som förstärker kontrasterna mellan den platonska kärleken till mannen och den sexuella med kvinnan. Shakespeare förespråkar eller idealiserar åtminstone celibat.  

Kontrasten syns tydligast i sonett 144, där han ställer de två mot varandra:
”Desperation och tröst, jag äger båda
likt kärleksväsen som finns till i skyn,
den bättre ängeln kan allt ljust bebåda,
den sämre är en kvinna, mörk i hyn.”

För poeten är begäret grymt och skamligt. Skönhet och fulhet ställs mot varandra, synd och dygd, himmel och helvete. Samtidigt som symboliken är så dominant i bildspråket är Shakespeare befriande realistisk. Hans kärlek till mannen är upphöjd och överjordisk, just änglalik, medan hans kärlek till kvinnan är nedtonat realistisk.

Han älskar henne trots bristerna, trots lögnerna och svekfullheten. Hon blir antitesen till alla idealistiska kärleksskildringar, som om det är skrivet i aversion mot renässansdikternas överdrivna bild av behaglig och tuttinuttig kärlek.

Att läsa biografiskt är en modern uppfattning, eller relativt modern, åtminstone från slutet av 1700-talet, så cirka 200 år efter Shakespeare. Det är lika rimligt att sonetterna var ett beställningsjobb, en förströelse för författaren. Men det intressanta är hur hantverket bleknar, hur känslorna tar sig igenom den skickliga verstekniken.

Det är insikterna i psyket som blir läsarens vinst i mötet med dessa svindlande kärleksdikter. Shakespeare visar vilket lätt byte poeten är ställd inför den mörka damens lockelser. Det är fortfarande oväsentligt om människan William Shakespeare själv delade de erfarenheter han skriver om. Mer intressant är hans närvaro i det som skildras. Att hans gestalter lever vidare och fortsätter fascinera, både den ljuse ynglingen och den mörke damen.

Sonetter är översatt av Eva Ström (Lind & Co 2010).

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/9 2016)

1 kommentar: