att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 aug. 2016

Shakespeare 1: Viola


Viola: ”… jag är inte den jag spelar …”

Många av Shakespeares pjäser handlar om sken som bedrar. Både tragedierna och komedierna bygger på förväxlingar, där skillnaden består i att lurendrejerierna leder till död i tragedierna men till nya insikter i komedierna. Kort sagt: i komedierna skingras alltid förvirringen, och övergår i klarhet och förstånd.

Bland Shakespeares komedier hör Trettondagsafton till de mer lekfulla. På Illyrien strandar Viola, och klär ut sig till man. Något som förstås i sig var lekfullt när pjäsen spelades i början av 1600-talet: en manlig skådespelare klär ut sig till kvinna som klär ut sig till man. Hon förälskar sig i Orsino, i sin tur förälskad i Olivia. I sin tur förälskar sig Olivia i Viola – eller Cesario som hon heter som man.
 
Helena Bonham Carter i filmatiseringen av Trettondagsafton (1996)
Låter det rörigt? Det finns i flera av Shakespeares komedier logiska luckor, som om han inte brydde sig om att sy ihop inkongruenser och diskrepanser. Orsino betonar för Viola/Cesario att hon/han inte är någon man – och menar förstås att han/hon fortfarande är en pojke. ”Du skulle faktiskt kunna spela kvinna”, yttrar han, och det är ett gott exempel på de tvetydiga anspelningar som komedierna excellerar i, eftersom Viola faktiskt spelades av en man.  

Poängen är att låta slugheten leda de vilseförda individerna rätt, men först ska några viktiga läxor inskärpas. En identitet kan lätt bytas ut, men bara för den som är säker på vem hen är. Viola hör till Shakespeares mest förtrollande figurer, insnärjd i en omöjlig intrig där hon inte kan visa sin kärlek men måste agera bulvan mellan två olyckligt förälskade.

Shakespeare rör sig i komedierna mellan buskis och intellektuella ordvitsar. Att det ofta är narren som tillåts stå för klokheten har blivit en truism. Dåren och den kloke har mer gemensamt än de kloka vill erkänna. I just Trettondagsafton har narren flera verbala dueller med Olivia, där det är som om den skeva klokheten sipprar in i den oerfarna Viola. Narren kallas för ”ordfördärvaren”, och kraften i hans förmåga att förvränga och vilseleda ska inte underskattas. Att Viola består provet är ett indicium på hennes förstånd.  

Även om Viola är ung blir den äldre Olivias förälskelse i henne (som honom) ett lätt byte för den yngres genomskådande blick. Shakespeares lojalitet är trots allt hos den som förmår hålla huvudet kallt. Viola är förslagen, en pragmatisk överlevare i dubbel bemärkelse som kastas upp på stranden och sedan gör det bästa av situationen, utan att knota.  

Viola hör också till Shakespeares många poeter, utan att skriva några dikter. Hon blir poet genom att vara en skapande människa, som med spontana infall åstadkommer ögonblicksdikter i sina repliker.

”Spelade de det här på teatern skulle jag säga att det var alldeles för konstruerat”, säger en bifigur. Först på 1900-talet skulle Brecht introducera begreppet ”verfremdung” som det inslag i teatern när pjäsen distanserar sig från sitt innehåll och börjar överlägga med publiken. Det är gott om sådana inslag hos Shakespeare, allt från Jacques replik ”hela världen /En skådebana är” i Som ni behagar till Macbeths klagomål om vårt liv som ”en stackars skådespelare som larmar / och kråmar sig en timmes tid på scenen”.

Jag är inte odelat förtjust i uttrycket ”Shakespeare vår samtida”, som myntades av den polske teaterkritikern Jan Kott. Det är mycket som är mossigt hos Shakespeare, däribland kvinnosynen. I Trettondagsafton är det dock som om han kommer på sig själv, och gör Viola till ett djärvt föredöme, en individ full av sans omgiven av förtrollade och bortkollrade dårar. 

”Trettondagsafton” är översatt av Göran O. Eriksson (Ordfront, 1984).

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/8 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar