En man som sover, Georges Perec, Modernista

Oulipo är namnet på en fransk litterär (lek)skola, jag tror namnet bör översättas till ungefär ”verkstad för potentiell litteratur”, och vill ni veta mer kan ni konsultera Magnus Hedlund som har skrivit en fin introduktion som kom i våras, Livet är en häst. Jag är inte överdrivet förtjust i konceptuell litteratur överhuvudtaget, och inte den här genren heller, och inte heller i dess tvilling patafysiken, och frågan är om – ja, frågan är vart alla dessa reservationer ska ta vägen, kanske. Det här är en text om Georges Perec, varför pratar jag om oulipo då?

Jag är mer förbryllat fascinerad av än förbehållslöst förtjust i Perec, men jag fortsätter som sagt att läsa honom, ibland med skeptisk min, ibland med jubel i ögonvrån. Hans roman En man som sover utkommer nu i svensk översättning av Fredrik Rönnbäck, som har översatt ett par titlar av samme författare tidigare. Det är nog dugligt översatt, även om jag sätter tveksamhetsfrågetecken kring amerikanen som äter ”ingefärskakor”, för nog är väl den gängse svenska benämningen fortfarande ”pepparkakor”?

Vad är En man som sover? En roman om en man som drar sig tillbaka, som tar sin Mats ur skolan, som det svenska idiomet lyder och som vi också möter som en av förklaringsmodellerna. En fransk Wakefield (från Nathaniel Hawthornes novell, den briljantaste av litterära skapelser), eller varför inte också en släkting till Kafkas Josef K. och Camus Meursault – båda hänvisas till diskret men explicit, och Perec väljer rentav att inleda med ett Kafka-motto.

Följaktligen, en absurd historia om en man som tvärnekar tillvaron. Sömnen är en ingång till hans protest, men långt ifrån den hållbara förklaringen. Sant är att han föredrar att sova på dagen och promenera på nätterna, men vad är det för konstigt med det? Att bli bakåtsträvaren är förstås en reaktion på tidsandan – romanen utkom 1967 – och det som var aktuellt då har knappast blivit mindre aktuellt nu, eller mindre angeläget för den delen.  

En roman om långtråkigheten, om letargin. Att gestalta det så att det blir levande litteratur, det är sannerligen inte det lättaste, men Perec fasar inte för det som hindrar, snarare tvärtom söker han upp det som begränsar. Prototypen för det isolerade jaget är alltså inte Kafka, utan Hawthornes Wakefield, den ursprunglige nej-sägaren. Outsidern, så som vi känner honom från ett otal titlar från främst 1900-talet. Den som aktivt vägrar deltaga.

En meditation över tomheten. En religiös bok? En andlig bok, kanske är det mer korrekt att kalla den andlig. Eller är det en psykos som är upphovet till huvudpersonens irrationella beteende? Eller är det depression? Eller regression? När han besöker föräldrarna frossar han i att läsa sin barndoms böcker, med synbar behållning (inget annat han gör verkar glädja honom, eller ens sätta spår i honom). Eller säger Perec att bara en galning kan återvända till sin barndoms upplevelser och estetiska smak?

Perec växlar mellan inlevelse och distans, och givetvis kan det uppfattas som satir, något som kan föra tanken till Flauberts sarkasm, som möjligen är en närmare referens för fransmannen Perec än amerikanen Hawthorne. Vad blir då lärdomen? Huvudpersonen bromsar utvecklingen, upphör att vara människa. Han vill slippa plikterna, slippa ansvaret, och jag måste vara lite ambivalent här, för nog är det den bortskämdes gnäll vi hör. Ändå: är vår utstakade väg så här trång?  

Kulturen hyllar gärna trotset, men är det inte lite oansvarigt att blunda för de samhälleliga konsekvenserna? Att Perecs unge man kan dra sig tillbaka är ju ett nöje för den priviegierade, som har råd att äta middagar utan att reflektera över smak, att gå på bio utan att reflektera över vad han ser, och så vidare. Men det är satir, kan man påminna sig om då. Är den unge huvudpersonen näpen eller oförsvarbar? Är det vi läser ett inställt eller avställt eller uppehållet liv? Är det en mardröm eller är det en önskedröm? Mer mardröm, kanske, eftersom det han mest ägnar sig åt är att lägga patiens, och jag kan knappt tänka mig en bättre illustration av tristessen än den sysslan.  

Det finns böcker som bara lever i relation till andra böcker, men Perec skriver verkligen inte sådana böcker. Det är ett författarskap som vänder ryggen åt andra böcker, och att jag nämnde författare som Hawthorne, Kafka och Camus (kan också nämna Malcolm Lowrys Under vulkanen) är djupt orättvist. Det här är för egenartat för att vara beroende av annan litteratur.

Det är en imponerande tunn bok på knappt hundra sidor i det här formatet, fast vi lär ju känna mannen väl, mer än väl. Den har aldrig översatts tidigare och Modernista har gjort en fin satsning på just Perecs mindre kända romaner. Om än jag inte är överdrivet förtjust är jag fortsatt fascinerad, och inget kommer att hejda mig från att fortsätta läsa den här excentrikerns böcker. 

(Kuriosa: Hedlunds bok, som jag nämnde inledningsvis, utges av förlaget Pequod Press, och i romanen Moby-Dick av Melville heter valskeppet just Pequod, och Perec nämner Pequod, och ja, jo, det här är bara tillfälligheter, liksom allt annat i livet.)