att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 aug. 2016

Den korsfæstede budding, Simon Grotrian, Gyldendal


Mår inte den religiösa dikten lite knackigt? Det jag mest tänker på när de här begreppen slås ihop (alltså religion och poesi) tänker jag på den baskerprydde Bo Setterlind som ville ha med en dikt av Pär Lagerkvist till en antologi religiösa dikter, men Lagerkvist sa prompt nej. Det känns ändå som en uppskattning av religionen, att den förmår väcka sådana reaktioner. Att poesin till sin natur inte behöver vara ateistisk, och kanske inte ens agnostisk. Bara inte dogmatisk.

Danske Simon Grotrian debuterade redan på 80-talet, och tillhör de relativt få uttalat religiösa poeterna. Den som tvivlar – men, ärligt talat: vem tvivlar i den här världen? – kan konsultera hans senaste bok, Den korsfæstede budding. Det är en effektfull titel, som jag utläser som ”Den korsfäste snyggingen”. Inte för att jag ser något förkunnande i de här dikterna. Gud behandlas rentav lite vårdslöst, med ganska barska anrop.


Boken består av tre delar, med en lång inledande svit som heter likadant som boken. Jesus övergiven på korset här. Grotrian skildrar plågorna, men nedtonat, nästan dämpat. I andra delen finns en drift mot det som gör människan större, en önskan om att nå längre, att bli något mer. Något mer än det ordinära, men något som stannar vid längtan. Jag är inte nog. I sista delen blir det anslag som hejdar sig, dikter som försöker men inte når fram.

Ytligt sett kan det här likna konventionellt skrivna dikter, med typiska diktmetaforer, sådant du tycker dig ha läst förut. Det är änglar, fjärilar, händer, sådant du torde hitta hos andra religiösa diktare (om du hittar sådana, men Kristian Lundberg är en bra början). Den vanliga rekvisitan. Mm, men inte enbart: ”flagermusen standser over Helvedes røde fyrtårn / månen er plisseret / som en returbillet / denne vals kan fortsætte / ved et bid.”

Det är dikt som ibland vill vara storslaget visionär, men tyvärr ofta nöjer sig med mindre konvulsioner. Det jag saknar är mer explosivitet. Några dikter är gripande nog, men de stannar vid ingivelsen. Naturlyrik av tidlöst slag. Och så religionen då. Med Gud som ett raster över dikterna, knappt märkbart, och då kan man lite stillsamt undra om det ens gör någon skillnad.

Är det utspädd dikt? Inte riktig så. Religion är en stark ingrediens, och att släppa in den i en dikt är farligt, ibland förödande. (Tror inte Christine Falkenland hämtat sig som poet efter att ha försökt skriva psalmer, till exempel.) Bäst att låta bli? Vad vet jag om sådant? Varför alla dessa frågor? När jag släpper in Gud blir allt frågor.

Grotrians dikter kanske borde läsas av en mer teologisk människa än jag. Det jag bara uppfattar som svaga klanger är kanske skrivet på en frekvens som jag inte kan uppfatta, gudlös hedning som jag är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar