att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 aug. 2016

Personfølsomme oplysninger, Klaus Lynggaard, Gyldendal


År 1981 debuterade de danska poeterna Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen, och båda har gjort stort intryck från var sitt håll. Samma år, fast mer i skymundan, debuterade Klaus Lynggaard. Han fanns till exempel inte med i den antologi som Ragnar Strömberg några år senare färdigställde och översatte till svenska, Beväpnad med vingar (1987).

Faktum är att Lynggaard tystnade som poet 1988. Därefter har han gett ut essäer och musikartiklar, samt cd-skivor. Nu återvänder han till poesin med boken Personfølsomme oplysninger, en bok som faktiskt lyckas skapa förbindelser mellan 1980-tal och 2010-tal. Omslaget må visa ett foto av rådjur som skuttar från mörker in i ljus (taget cirka 1900), men typografin erinrar om just hur 80-talets diktsamlingar kunde se ut.


2010-tal då? Jo, dikterna är pikant nog skrivna på en iPhone, vilket har genererat korta nedslag, dikter som fångar ögonblicket, helt dagsaktuella notiser. I år fyller Lynggaard 60 år, och det kan tyckas som att han har skrivit något som delvis påminner om den två år yngre Thomas Lappalainenen mycket lyckade senare böcker, Mellan 55 och 60 och Livet som sådant. Alltså böcker om den unga gammelamansåldern, åren då man befinner sig i en transit mellan vuxenlivet och ålderdomen. Åren då rädslor blir av mer seriöst slag, där ett skämt om dåligt minne som förstadiet till demens hotar att bli allvarligt.

Musiken tar Lynggaard med sig genom ett välfunnet Bowiecitat som inleder (dessa danska poeter och Bowie … medan svenska surar ihop med Cohen …). Han träffar en läkare, får höra att han har dödlig lungcancer. Han har ju rökt sig sönder och samman. Sjukvårdspersonalens känslolösa effektivitet kommenteras sakligt, utan pardon men också utan egentlig kritik, mer som konstateranden.  

Textsjoken är som sagt korta. Jag läser Lynggaards smått kverulantiska bok samma dag som jag varit på mitt livs första ”inspirationsföreläsning”, då den prisade Christina Stielli talade i nästan två timmar om positivt tänkande. Ingen söker upp en pessimist, löd en av hennes utsagor, men det vill jag bestrida. De positiva människorna är ju så förbannat tråkiga, till att börja med. Negativa människor, pessimister eller vad de ska kallas, är ofta mycket mer intressanta – de har skarpare humor, säger mer oförutsägbara saker, vågar skratta åt det som gör ont på riktigt.

Och det är bland annat det som är grejen med Lynggaards dikter, att de representerar ett gnäll som överskrider det gnälliga. Här finns inget utrymme för poserande eller koketterande. Kemoterapin och smärtstillande morfin håller ihop honom ett tag, men så blir det dags att ta farväl av den sjukes identitet: ”Kemoguden lægger sin kolde hand på dig / Kemoguden er klam / Sultkvalme, kvalmesult / Hjælpeløse hvide plasmaklump / Et stumt ’hvorfor’ hvislende som napalm i årerne”.   

Lynggaard identifierar sig starkt som vit, medelålders man, något som kan uppfattas som självironi, men också något som hämmar hans position. En förnimmelse om att vara fel är sällan en lyckad utgångspunkt. Att åldras: alla gör väl samma erfarenheter. Upptäckten av att folk dör ifrån en. Plötsligt har du inga mor- eller farföräldrar längre. Strax inte ens föräldrar. För hur märks det annars att du åldras?   

På tiden som förlöper, jo, och det är det som rör sig isande genom dessa korta dikter i denna korta samling. Mot slutet är det som att Lynggaard kommer överens med sin smärta, och det sker med vackra rader som kanske inte når försoning, men något som ändå visar att det går att klara sig.

Märks det då att det är skrivet på en smartphone? Tja, möjligen genom det koncisa uttrycket, som ibland ger ett dråpligt intryck. Som i den här avbönen från 80-talets mer excessiva diktning: ”Der var mange engle i min firserdigtning. Mit eneste forsvar er, at jeg var ung og på stoffer.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar