att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 aug. 2016

Människosonen, Lennart Hagerfors, Weyler


Jesus, vilken roman! Nä, så kan man inte börja en recension (vad skulle Nils Schwartz ha tyckt, hinner jag tänka innan jag besinnar mig – han läste aldrig bloggar). Dessutom heter han inte ens Jesus här, utan Jeshua, som är hans arameiska namn. Inte kan man inleda en recension: ”Jeshua, vilken roman!” Jeshua heter han.

Vem då? Människosonen, protagonisten i Lennart Hagerfors nya roman, som alltså är en skildring av han som vi känner som Jesus. Hagerfors skriver in sig i en lång tradition, mestadels företrädd av äldre synnerligen allvarliga herrar: Nikos Kazantzakis, Norman Mailer, José Saramago, Philip Pullmann, och indirekt Colm Tóibín.


I fyra avgränsade delar berättar Jeshua för Maria Magdalena om sina förlorade år, som evangelierna frustrerande nog inte berör, perioden mellan 12-30 år. (Shakespeare hade som bekant också sina förlorade år, 1585-1592). ”Barnet”, ”Den unge mannen”, ”Landsflykten”, ”Återkomsten”. Dramaturgiskt följer Hagerfors biografins mönster.

Jeshua lever med sina syskon, mamman Maria – som han har ett innerligt förhållande med – samt styvpappan Josef, som mestadels är sur och vrång. Det är klart att han inte erkänner Josefs faderskap, utan flera gånger betonar att den enda fader han har heter Jahve. Som tolvåring utmanar han de skriftlärde, och det är ett återkommande tema – hans provokationer, hans omedgörlighet, liksom hans temperament, som hotar att ställa till det för honom.

Barnet Jeshua mobbas i skolan, något som inleder den förutsägbara kedjan av hat och hämnd, och leder Jeshua in mot farligt beteende. När han går upp på natten och räddar ett sjukt lamm blir Maria orolig. När han blir äldre ersätts mobbarna av nya plågoandar, romarna, som förbjuder Jahvekulten, och det finns flera planteringar inför vad som komma skall när Jeshua når högre ålder.  

Jeshua är ju både mänsklig och gudomlig. Klok men också ibland lite för ivrig i sina slutsatser. Han har flera innerliga relationer till kvinnor, de flesta av dem prostituerade, och vore religionen i Sverige av annan dignitet kunde det ha orsakats hätsk debatt blott av det faktum att han ligger med en kvinna – eller mer korrekt, hon ligger med honom.

Han har också en bromance med Johannes döparen. Det mer än antyds ett homoerotiskt förhållande. Han har också astronomiska diskussioner som introducerar den heliocentriska världsbilden, men även en del anatomiska utredningar kring människans inre och själens belägenhet.

Så. Handlingsförloppet är inte det märkvärdiga här, även om det presenteras på ett trovärdigt sätt. Kan det ha gått till så här? Tveklöst ja, men det förtar inte intrycket av att det blir spekulationer, hur välgrundade dessa än är. Det intressanta är ju inte historisk äkthet, och det skildrade är tacksamt befriat från onödig eller betungande research.

För Hagerfors berättar sin roman utan omsvep. Det är stiliserat och ödesmättat, och det hade kunnat bli stelt och livlöst, vore det inte för en nyfikenhet och pigghet i själva utförandet. Det är som om Hagerfors utger sig berätta en helt ny historia, och gör det på ett sätt som är obrutet fascinerande, trots att det är en så välbekant historia, och att vi redan vet facit. Språket är så genuint omärkvärdigt att det på ett skapar en förankring i sitt historiska skeende helt utan lättköpta poänger eller insmickrande tidsmarkörer.  

Kanske det är en överloppsgärning att förse Jeshu med så många påminnelser om hans ödmjukhet. Genom romanen går en mer övertygande refräng, som yttras av de många som träffar på honom: ”Jeshua, vem är du?” Svaret på den frågan är ju både enkelt och svårt.

Man kan då fråga sig efter Hagerfors syfte, och vad det tjänar till för en sekulariserad svensk att läsa Jesus/Jeshuas historia på 2000-talet. En mindre rutinerad författare hade nog lockats att dra paralleller till vår tid – sant, några sådana finns, inte minst i den begynnande ekonomiska girighet Jeshua bevittnar – men Hagerfors är mer road av att nå psykologisk insikt. Han anger sin bakgrund som barn till missionerande föräldrar – att han delvis är uppväxt i Kongo har han skrivit om tidigare – men porträttet av Jeshua har tillkommit lika mycket inifrån som utifrån, det vill säga att han ger sig själv lagom distans.  

Får vi något övertygande svar på frågan vem Jeshua är? Begreppet ”människosonen” är omtvistat, och kan i grunden bara ha syftat på arameiskans formulering ”denna människa”. Otvivelaktigt är Jeshua/Jesus en av de mest fascinerande gestalterna som har satt fotspår på denna jord, och det är lika otvivelaktigt att Hagerfors har lyckats ge honom kontur och skärpa. Plötsligt framstår den gudomlige också som människa. Med det sagt är det här inte en roman som uttrycker sitt ”Nu vet vi”, utan mer en undersökande och försiktig propå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar