att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 aug. 2016

Allt jag begär, Henning Brüllhoff, Dockhaveri


Det är en gammal klyscha att skönlitteratur är det som uppstår när en skriven text blir allmängiltig, när den rör sig från det privata till det personliga. Det kan ställas åtskilliga invändningar mot denna så kallade sanning (Sylvia Plath, till exempel, som alltid rör sig från det personliga till det privata).

Nu har jag läst Henning Brüllhoffs debut Allt jag begär, och den exemplifierar just hur osann den där gamla klyschan är, för här är det frågan om en berättelse som lyckas behålla sitt privata anslag och ändå bli allmängiltig. Det är både snyggt och skickligt gjort.


Men först lite om vad det här är för bok, för det är verkligen en relativ anomali i svensk samtidsprosa. En berättelse som lägger sig mellan dikt och roman, till att börja med. Tre olika berättelser löper korsvis, i snabbt tecknade tablåer, rastlöst nedskrivna, eller alltså de ger intryck av att vara skrivna i farten. Ett: ett jag som lever i nuet, en man, tillsammans med den tålmodiga Anna, i en relation av ovanligt slag. Två: samma jags uppväxt skildras, med neurotiska nedslag i tonårens krampaktiga upptäckter av kärlek. Tre: berättelsen om de sorgeliga saker som hända Lana Clarkson, B-skådisen som mördades av Phil Spector 2003.

Det är som sagt en stilig bok: Brüllhoff debuterar med denna ovanligt mogna och stilsäkra bok, med formuleringar som är allvarsamma och distinkta, men inte tyngda av det överdrivet uttänkta, utan som sagt lätta som om orden fångats i flykten.

De tre berättelserna knyts elegant ihop av Clarksons karriär där hon gör rollen som Amathea i kultklassikern Barbarian Queen, som det tonåriga berättarjaget ser på VHS. Som vuxen blir han besatt av hennes öde, och tecknar en skissartad biografi av hennes sorgkantade historia och tragiska död. Det är en metod som delvis påminner om hur Sara Stridsberg arbetar – observera dock att det ändå sker på ett självständigt och helt eget sätt.

Men boken handlar i första hand om, som titeln utlovar, begär. Det där som vi väcker eller alternativt som väcks inom oss, som vi har att förhålla oss till och att hantera därefter, utifrån våra förutsättningar. Känslor som vi inte kan styra över, för kunde vi det vore det inte mycket bevänt med dem, eller hur? Brüllhoff skriver insiktsfullt: ”Jag blir fruktansvärt rädd för mig själv. Som om mina önskningar och tankar sträcker sig långt, långt. Som om de kan genomtränga allt. De behöver inte ta sluta någonstans, men de måste det. I andra änden är de smala och vassa som knivblad.”

Så skriver ju bara den som lärt sig något om begärets konsekvenser. Hur vi ska behandla kroppen och dess hemligheter. Brüllhoff förhåller sig essäistiskt till ämnet, kopplar ihop det skönlitterära med essän, och det här må låta som ett stickspår, men jag önskar att Lars Melin hade känt till den här vackra illustrationen av detta möte mellan fiktion och fakta innan han häromveckan skrev sitt famöst usla debattinlägg i DN om varför man ska läsa mer fakta och mindre skönlitteratur i skolan.

Den egna kroppen som något fullständigt självklart och bekant, och samtidigt så totalt främmande: den ambivalensen har Brüllhoff helt klart koll på. Det här är en bok om önskningar. Minnen och fantasier är också vad Brüllhoffs bok är uppbyggd av. Om subjektet som vill vara objekt, även om vi har lärt oss att det är förkastligt att vara ett objekt. Men han – bokens unga jag – vill bara bli åtrådd, och övar sig i Princes på många plan könsöverskridande rollspel och lek med könsidentiteter på 80-talet. Där blir det en karnevalistisk och frigörande bok, med båda positionerna – objektet och subjektet – som något åtråvärt i sig. Ibland vill man ju bara frivilligt ge sig hän åt det som andra uppfattar som föraktfullt.

Att begäret är kopplat till döden är något till och med Freud fattade (Eros och Thanatos), och i Brüllhoffs tappning är det formulerat definitivt och självklart: ”När drömmen kommer nära är den starkare än viljan att andas. Vi visste inte hur det kändes att dö, men vi önskade att det var just så: några sista, avstannande danssteg. En sista glittrande gräns.”

Långsamt avtecknar sig så den här bokens syfte, med det långsamt bildade mönster kring transcendens och förflyttning. Det är ett tema som skickligt illustreras av stilen: den är som sagt otålig men ändå balanserad. Genom sitt rörelsemönster blir det också en stil som lever i det som vägrar bli fixerat, det som väljer förflyttningen och riktningen. Där skildras tonårsfumligheten med en ovanlig exakthet. Men det sköna i kråksången är hur det stilistiskt säkra samtidigt bär på en trasighet, att det är ett skrivande som är på väg att bli till, att det inte är format och fullständigt. Innehåll och språk överensstämmer bra, och får texten att bli en levande enhet. 

Böcker som ”fyller en viktig funktion” är sällan bra litteratur, men det här är sannerligen en bok som fungerar både identitetspolitiskt och litterärt. Brüllhoffs stil är färdig: väl avvägda formuleringar som tänker tankarna hela vägen fram, sådant är man väl inte bortskämd med som läsare av svensk samtida prosa. Men han har också ett tonfall som griper tag, när det är så här omedelbart och öppet, ja generöst i sitt tilltal. Moget och modigt, helt enkelt.

I gränslösheten söker han upp det vackra – skönheten i skörheten. Som Edith Södergran skriver i dikten ”Facklorna”: ”Utan skönhet lever människan icke en sekund”. Jag tror Henning Brüllhoff har insett detta. Det är överlag ovanligt med svenska författare som vågar gå så här långt in i begäret – som sagt gör Sara Stridsberg det, men få andra. Det är en metod som påminner om hur Nick Cave sjunger begäret i ”From Her To Eternity”: ”This desire to possess her is a wound /And it’s nagging at me like a shrew / But ah know that to possess her / Is therefore not to desire her”. Låt inte Bo Kapsers Orkester och Thomas Andersson Wij diktera begärets ofarliga kraft, kort sagt. Den är vass och farlig och avgörande och utplånande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar