att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 aug. 2016

Mourning Diary, Roland Barthes, Hill and Wang


Att det saknas en svensk översättning av Roland Barthes förträffliga bok Journal de Deuil, som han skrev som bearbetning efter att mamman dött hösten 1977 … Jag läser den på engelska, som Mourning Diary, översatt av Richard Howard, som kände Barthes och träffade mamman under kuriösa omständigheter på 60-talet, då hon gjorde en sällsynt resa till USA, mer än 60 år efter förra gången.

Varför vill jag ha en svensk översättning? Jo, det här är en sorgbok som vida överträffar Joan Didions populära från 2000-talet, Ett år av magiskt tänkande, som ju ändå är en bra bok. Det här är att gå ett steg längre in i – inte sorgen, men in i smärtan, i ett metodiskt men ändå spontant arbete som har förankring hos Proust.


Först kan det tyckas som en överloppsgärning att den drygt sextiorige Roland sörjer sin mamma, som ändå var 84 år när hon dog. Det kan inte komma som en chock när en så gammal anhörig dör – och ändå är det just det som är poängen, det nästan osunda i sonens reaktion, att den söker sådana överdrivna uttryck.

Det är förstås alltid en glädje – mer än en glädje – att läsa stilisten Barthes, en av få litteraturteoretiker man läser med behållning, men också en av få författare som kan smida det aforistiska tänkandet lika snyggt som Nietzsche och Pessoa. Snyggt, och samtidigt få något vettigt sagt. Annars är ju det här något av en bagatellartad bok (bagatell, äsch, det handlar ju om sorg för fan!), och innehåller inte den drivna kritik han driver i andra böcker.

Det är en dagbok i fragment, liksom för att illustrera hur sorgen bryter sönder jaget, korta texter skrivna på papperslappar. För sorgen är inte linjär, inte kronologisk. Han inleder 26 oktober 1977 och avslutar 15 september 1979. Han går parallellt in i en produktiv fas, skriver bland annat den lysande essäboken om fotografi, Det ljusa rummet. Ilska och vanmakt trivs bra tillsammans. Vad lär man sig av hans sorgebok? Att det är en erfarenhet som inte går att dela: för är inte frasen ”jag vet hur det känns” det mest förljugna man kan säga till någon annan?

Att skriva blir ett sätt för Barthes att ge struktur (ord och ordning) till kaoset som sorgen utgör. Men skräcken finns där hela tiden, skräcken för att det ska gå över, och att mamman då blir död på riktigt, som om det skulle gå att förneka döden i längden, och att när han väl kapitulerar finns det inget att leva för längre. Något av det bästa i boken kommer rätt sent, i juli 1978: ”I live in my suffering and that makes me happy. // Anything that keeps me from living in my suffering is unbearable to me.”

Musik får annorlunda betydelse för den som sörjer, liksom film – när han ser en film med Ingrid Bergman ser han bara mamman i henne. Musik kan nog kanalisera sorgen bättre än ord: sorgen är ordlös (det är bland annat därför den är så hemsk, så irrationell, och gör den sörjande så hjälplös). Eftersom sorgen saknar språk är den immun mot logik. Därför tror jag mycket på Nick Caves nya skiva som kommer i september, ”Skeleton Tree”. Caves tonåriga son dog förra sommaren, och i en trailer till skivan säger han: ”Most of us don’t want to change, really. […] But what happens when an event occurs that is so catastrophic that you change? You change from the unknown person to an unknown person.” Du känner inte igen dig själv, och det är det kusliga området som Cave troligen rör sig mot med sin nya skiva, och det är också där Barthes hittar fram till – inte försoning, inte nåd, men någon form av förlikning: ”Mourning: a cruel country where I am no longer afraid.”

Mellan banalitet och djup rör han sig kvicksilverlikt med formuleringar som aldrig känns sökta eller ansträngda, bara vackra – och sanna. På ytan kan ett jag drabbat av chock – av katastrof – fungera, medan det inre upphör att göra sin plikt. Den dualiteten fångas helt säkert in av Barthes. Men han skriver också en bok om flykt, om hur svår den är att uppnå, flykten från det som gör ont. Men mest, som sagt, om struktur, om att ge det svåra en ram. Inte göra livet behagligt, bara uthärdligt.

Där rör han sig mot också de farliga frågorna: ”Does being able to live without someone you loved mean you loved her less than you thougth …?” Lidandet är både abstrakt och konkret. Fast hur mycket av vårt lidande är inte inlärt? När vi drabbas av det som skadar oss själsligt, då vet vi ju hur vi ska reagera. Gråter du inte på begravningen är du känslolös. Därför bör du ju planera för det, göra dig inställd på att gråta under den timme begravningen varar. Det här kanske låter cyniskt, men livet är cyniskt, får skylla sig själv.

Lidandet är alltid överdrivet, alltid lite melodramatiskt. Barthes lidande beter sig aldrig sakligt. Vi sörjer som han gör: att livet inte förblir som det alltid har varit. Vi vägrar acceptera sakförhållandena, tidens gång. Vi är dömda till nostalgi, dömda till att blicka tillbaka. Men det är det farligaste som finns, att tro att förändring går att hejda. Lockelsen att dra sig tillbaka, att vältra sig i det förflutna, finns hos oss alla. Alla har den diagnosen, alltså stagnationsdiagnosen. Det är därför det är bättre att vara ung, för då idealiserar du inte det förflutna – ännu.

För Barthes är sorgen slutligen en väg. Ingen utväg, men en väg in, en inväg. (Han dör själv bara ett halvår efter att han avslutar sin sorgbok.) Sorgen, som jag alltså inte vill kalla ”sorg” utan med honom (och Proust) välja ”lidande”, det – lidandet – gör honom aldrig slö.   

3 kommentarer:

  1. Fint skrivet, men du måste mena att han såg sin mamma i INGRID Bergman, inte i Ingmar va?

    Sen är jag lite sen att förstå en så djup sorg efter en förälder; troligen beroende på att jag mistat en som stod mig ännu närmare.

    SvaraRadera
  2. Å tack, dubbelt tack! Freudiansk slip, skulle jag säga, vore det inte för att jag förnekar Freud.

    SvaraRadera
  3. Tack, det var en klok text! "Det är bättre att vara ung" - där sa du nåt igen!

    "Det är bättre att vara ung; innan det förflutna hunnit koppla greppet på dig" (singalileiskt ordspråk).

    SvaraRadera