att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 juli 2016

Ny tidskrift för essäistisk


Ofta har jag utgjutit mig över essäns låga status i Sverige, att vi saknar ett forum för nyskrivna essäer. Någon borde göra något, kan en tänka då, och med ”någon” åsyftas väl något av de rika förlagen (Bonniers, hallå?). I sanningens namn gjorde väl Bonniers ett tappert försök på 90-talet med en serie essäer, där jag bland annat minns böcker av Karin Johannisson, Carl-Johan Malmberg, Sven Lindqvist, Aris Fioretos & Katarina Frostenson. Det blev 26 titlar mellan 1995 och 2003.

Det har dock på senare år blivit allt mer tydligt att det är idealister som utför det intressanta arbetet. Så också när jag uppmärksammas på Poros, en helt nyinstiftad tidskrift för essäistik, som kan läsas i pdf-format, och vars första nummer har utkommit. I redaktionen ingår Mathias Alexandersson, Erik Jansson Boström och Simon Bergil Westerberg. Alexandersson är också redaktör för den suveräna tidskriften Ordkonst. Det speciella med Poros är att de inte refuserar bidragen, utan ser till med redaktionellt arbete att texten ska bli publicerad. Lovvärt, men vi får se hur det blir med det.


Essän: friast av former. I debutnumret finns åtta texter. Sju skrivna av svenska hoppfulla skribenter, och en klassisk text av Mortimer Adler, ursprungligen publicerad 1940, om varför man ska läsa med pennan i handen (en aktuell text, då nutida forskning ger belägg för att det är bra för minnet att läsa så – en bekräftelse för oss som alltid har hävdat att det är den enda godkända läsningen, med pennan i handen, alltså).

Det ter mig som ett utopiskt projekt att starta tidskrift, och förhoppningsvis blir uppmärksamheten större än detta blogginlägg. Exempelvis startade förra året nättidskriften Floret, och de har väl inte heller fått större erkännande. De tre redaktörerna inleder med varsitt manifest. Det är lovande med dessa ord, som håller sig på rätt sida det storslagna.

Något helt kort om de olika texterna. Numret har som tema ”Tvivel, längtan, fåglar”, något som kan te sig lite krystat, ungefärligen en efterhandskonstruktion. Nåväl. Fåglarna finns i Henrik Johanssons text om steglitsan – en fågel som aktualiserades brutalt påtagligt i Donna Tartts roman med samma namn häromåret. Johansson ignorerar den, och koncentrerar sig på Jesus i stället – ett säkert kort. Det är skickligt och intressant skrivet, och pekar ut essäns viktigaste beståndsdel: dess förmåga att byta spår, växla inriktning. Och därmed väcka nya tankar.

Susanne Henningsson har skrivit om hjärnan, i en text som kanske lite olyckligt anspelar på en film som var oerhört populär 1985 (Desperately Seeking Susan, med Madonna och Rosanna Arquette som tvillingsjälar). Henningssons essä är i någon mån lika okonventionell som filmen, även om den givetvis ignorerar den. Essän står på egna ben, liksom, är en autonom genre. Det är ambitiöst och lite kufiskt skrivet, i en text som utforskar vad ett jag är – också något som torde ha gjorts förr.

Jonathan Svantesson begagnar dagboken – som genre, och om det sker autentiskt är en fråga juridiken får ställa sig. Det är en besvärlig text, och det menar jag i positiv anda. Vad är ett jag värt här? Vad är sanningen värd?

I Ludwig Landströms essä går rörelsen mellan det privata och det personliga (känns väl också igen, kan jag muttra lite blasé då). Han skriver om gymnasiet, om sexdebuten, och det blir i första intrycket banalt, med kentaurer, kärlekssorger, och det frestar på tålamodet – är det synd om dig, menar du? Tänker jag surt.

Gudar och död handlar Tomas Ekenbergs bidrag om. Om andra alternativ, sådant man inte ens tänkt på – kanske för att man inte har vågat. Sådant som essän ska syssla med: ägna sig åt att introducera nya tankar.

Upplysning och förnuft handlar så Amar Bajrics essä om. Upplysning och förnuft: det känns väl också igen. Om förnuftet, i en skönlitterär bearbetning av en erfarenhet från ett benediktinskt kloster. Näst sist fortsätter förnuftsanalysen av Henrik Bohlin, som tillsätter ytterligare tvivel. Här anar jag påverkan från den där humaniststollen Christer Sturmark, hinner jag tänka precis innan Bohlin refererar till honom, och jag hinner också tänka att det var väl synd, tills jag upptäcker att Bohlin är rätt skeptisk till Sturmark. Generell lärdom från essäer: läs färdigt innan du drar dina slutsatser! Det är bra skrivet här.

Och jag börjar fundera på min aversion mot killar som Sturmark, Torbjörn Tännsjö, Alain de Botton. De har många förespråkare. Varför kan jag inte gilla dem? Det är irrationellt nog ofta en fråga om stil: de skriver för tråkigt. Bohlin påminner dock om att det lika mycket handlar om en tvärsäkerhet som också jag stör mig på. Tvivlet är förnuftets viktigaste egenskap, och ska man anklaga Sturmark-Tännsjö-de Botton för något är det knappast för att någonsin tvivla när de fattar pennan.

Och så Mortimer Adler då, som har skrivit en charmig men rätt självklar instruerande text i ämnet att läsa med pennan i handen. Det är en generös text, och befriande nog ger han blanka fan i om någon gör hundöron i sina böcker – jag vet inte hur många gånger jag har läst kverulanter uttala sig om det förkastliga med detta. För Adler är läsningen en praktisk angelägenhet. För honom är en bok att liknas vid partiturets förhållande till musiken (en tanke jag i somras stötte på när Håkan Lindgren recenserade John Ajvide Lindqvist snya novellsamling).

Det utopiska i projektet, vad menar jag med det? Ja, vem ska läsa Poros? Det borde finnas läsare – intresserade läsare. Men hur fan läser man med penna i handen när texten är inhyst i en pdf-fil? (Nog går det, fattar jag tafatt, men svårt är det.) Papper är vanligare, men också på något sätt kanske ännu mer förgängligt. Nyligen efterlyste redaktionen för Lyrikvännen, som jag tror har funnits sedan 1954, ett förlorat år, som var utraderat ur arkivet. Kanske någon läsare som lagrat just detta årtal kunde hjälpa till att täta den läckan? Inte för att internet är pålitligare – Ett lysande namn, som har funnits betydligt färre år (sedan 2006?), efterlyser fortfarande ett av sina nummer, nummer 5, som tydligen har gått förlorat från de egna servrarna.  

Vad som kan sägas om Poros är att de flesta som skriver har förankringar i filosofin. Men de skriver inte så värst filosofiskt. Bäst fungerar det när de så att säga befrämjar tvivlet. Vi behöver mindre av tvärsäkerhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar