att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 maj 2016

Poesins plats är här och nu


Var är poesins plats? I farstun, vill jag först svara lite surt, eftersom det ibland känns som att det är dit den har förpassats av marknadskrafterna. ”Ack” och ”ve” har väl poeterna suckat en rätt lång tid, men nu är det av mycket att döma slut med det. Med knutna nävar och med aktivism håller de unga svenska poeterna på att forma ett självförtroende av helt nytt slag. De unga poeterna skriver frejdigt fräckt och naivt nonchalant – men också väldigt bra.

Nya numret av 10-tal (#23/24 2016) är ett specialnummer ägnat ”Poesins plats”, och där ges generöst utrymme åt flera av dessa unga poeter, som valt eller tvingats välja andra uttrycksformer än att bli utgivna på de stora förlagen. Främst företräds de av busungarna Elis Burrau och Anna Axfors. Tillsammans bloggar de på Nöjesguiden under namnet ”Vi som aldrig skrev prosa”, och till det här numret har de skrivit dikter som är monstruöst bra.  

Det som görs bra här är att fånga upp det förlagen har missat, och flera av poeterna som skriver här har tidigare kunnat läsas i tidskrifter och på internet (Ett lysande namn, bland annat). Därför blir jag glad när jag här läser att bland andra Hanna Rajs Lundström och Axfors kommer att ge ut böcker på 10-tal inom kort.  

Är det en ny poesivåg, som redaktören Madeleine Grive skriver i sin optimistiska ledare? Det är svårt att säga emot henne, när det här numret så tydligt illustrerar den tesen, genom att innehålla så mycket starkt material. Inte bara genom den skrivna poesin, utan också genom en sektion hiphopartister. Poesins plats är ju också där, i Erik Lundins briljanta ordvändningar: ”ja minns när en polares farsa fick kängan / shuno ville va som dom med både veckopeng och fickpengar / fick nog och blev ficktjuv / för han aldrig fick pengar”.

Tyvärr kan jag inte riktigt dela Grives dystra utblick över dagstidningarnas bevakning av lyriken: ”Poesin har dessvärre fått en ytterst marginell plats idag på våra kultursidor.” Jönköpings-Posten har sedan våren 2014 satsat på en ambitiös lyrikbevakning. Det är därför du, om du läser kultursidan noggrant, redan känner till Elis Burrau, eftersom jag 22 mars recenserade hans debut Och vi fortsatte att göra någonting rörande, utgiven på det minimala förlaget CLP Works. Läser du Dagens Nyheter går du miste om Burrau.    

Varför läser jag själv poesi i stort sett dagligen? I det här tidskriftsnumret kan vi läsa Bruno K. Öijers tacktal när han fick Natur & Kulturs kulturpris i mars i år. Han kallar poesiskrivandet ”människans duell med Den Stora Tomheten”. Det finns ju människor som är nöjda ändå, som lever kompletta liv utan poesi.  

Varför läser jag till exempel och gillar nya poeter som Burrau och Axfors, eller Arazo Arif, som också är med i numret? De bidrar med en helt ny tillgänglighet. Hos de här nya poeterna finns inte mycket av gamla tiders profetiska siarblick, vilket inte hindrar att de säger väsentliga saker om samtiden och om oss. De här poeterna fångar livet som de är, och ingen gör det bättre än Anna Axfors: ”jag hade en period i livet då jag bara bar svarta kläder / därför vet jag inte vad jag ska ha för kläder i morgon, / allt är svart / När jag tittar ut genom fönstret ser jag ända bort till / svartklubbarna där jag brukade drömma”.

Som synes: en associationskonst, en lekfullhet, en balansgång mellan det banala och det exakta. En helt ny sorts poesi, och det kan kännas obekvämt och annorlunda. Jag förstår dig verkligen, du som tycker det här är knasigt och kanske farligt. För poesi ska vara sådan: med förmågan att förändra din världsbild.  

För var är poesins plats? I ögat, vill jag svara nu. I blicken – och för all del utblicken (10-tal ger också plats åt internationell poesi från Jamaica, Danmark, USA, Sydkorea, Irak). Det är ett sätt att förhålla sig till världen, och jag vet bara att den gör min värld mindre tom. Möjligen skulle jag överleva utan poesi, men jag vill inte ta den risken.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/5 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar