att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 maj 2016

Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, Henrik Johansson, Rastlös


Henrik Johanssons andra bok, Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, är en hybridbok, med noveller, dikter och debattinlägg, och en summarisk släktkrönika från 1800-talet. Hans första bok Av kött och blod var en annorlunda deckare i restaurangmiljö, lika mycket skräck som samhällsdebatt. Det här är i liknande anda.

Redan i första texten, titelnovellen, dör Johansson. Det finns ett komiskt anslag i de flesta av texterna, men det är en komik som vetter åt olyckan. Arbetslinjen präglar den värld som skrivs fram, en värld som man kan säga har vissa likheter med vår bekanta värld, men också är vagt annorlunda. En aning skev.


I dagens DN intervjuas den polske filosofen Zygmunt Bauman, och 90-åringen är inte nådig i sin dom över samtidsmänniskan, som köper sina näras kärlek med varor som bekostas av övertidsarbete. Vi arbetar för att älska, för att bli älskade, och det är förstås priset av det kapitalistiska samhället. Att vara avlönad är detsamma som att bli förnedrad, och det mesta tyder på att det är ett samhällssystem som blir allt mer ruttet. Vi kan inte heller gå tillbaka till någon förlorad folkhemsidyll, vare sig vi placerar den i 50-talets svartvita skimmer eller 1800-talets sepiatonade nimbus.     

Det Johansson gör är ett projekt som liknar Johan Jönssons och Jenny Wrangborgs, att skriva arbetarlitteratur utifrån en mer konkret erfarenhet. Det är bokstavligen arbetsplatslitteratur. Han konstaterar mer än agiterar, men det sker i texter som inte alls saknar udd eller når långt i sina satiriska försök.  

Jag gillar några av de absurda påhitten, men har svårt att hitta en konsekvent linje: det spretar betänkligt, och ska kanske göra det. I en knasig novell blir en Max Friis utlurad av gästen Danne Skjöld, och Max tvingas husera i en jordkällare därefter. Det är ett bra exempel på hur nära fiktionen kan vara verkligheten, hur det vi håller för tryggt och sant kan undermineras när som helst – en novell som har vissa likheter med filmer som Hanekes Funny Games och Van Varnerdams Borgman.

För att inte tala om den minst lika knasiga sagan om prinsessan som tar sin cheeseburgarelukt från Burger King till slottet för att kandidera som prinsessa, och lurar den skeptiska drottningen att hon är värdig att gifta sig med hennes son, prinsen. Johansson byter spår från text till text, och vi hittar bland dem också en mystisk drapa om Frida Kahlos ögonbryn, en text som blandar friskt mellan allvaret och tramset.

Som det ska vara! Så är det också i en dystopisk text om ett dokusåpaprogram med klara likheter med Big Brother, där deltagarna ska ta sig genom en modell som efterliknar Fredrick Federleys tarmsystem. Det är groteskt, men Johansson utnyttjar den lite överdrivna premissen till att säga vettiga och välbehövliga saker om tillståndet för nutidsmänniskan (det är väl alltid ny säsong i Big Brother eller någon av dess avarter).

Nog är det uppenbart att det gränslösa är Johanssons mål med skrivandet. Det är en våghalsig estetik, som gjort för att trilla ned i fallgropar. Det är ändå friskt skrivet, och jag uppskattar hur han uppsöker det oförhappandes.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar