Värdkroppen, Sevi Kumral, lbln press

Nyligen såg jag att en kändis utlovade en bok om sin barndom, jag tror det var hon som kallas Kakan, och jag tänkte spontant att vem fan är intresserad av någon annans barndom, ingen är intresserad av min, allra minst jag själv, för den var ändå inget att ha, varken god eller ond. Man får ta sig själv på stort allvar för att skriva en bok om sin barndom.

Ändå – det är precis vad poeten Sevi Kumral gör med sin bok Värdkroppen. Vi som inte känner till hennes namn behöver inte bli generade, för det är en debut, utgiven på lilla lbln press, som förra året utgav Paul Celans Andningsvändning. 

Sin barndom? Någons barndom är det hon skriver om. Och hon gör det till en historia som aldrig tidigare har berättats, trots att litteraturen inte direkt saknar barndomsskildringar.  (Vad jag menade när jag rantade mot Kakan är förstås att en barndom måste först bli litterär för att man ska kunna skildra den: mina minnen är ju fiktion, sådant måste man begripa.)

Vad är då det unika med Kumrals barndomsskildring? Tålamod, så kanske jag berättar. Det är ett sagostoff som delvis wailas fram. Ett diktjag med mandelögon åser med panisk blick ett ohyggligt skeende. Övergreppen som bara sker.

På ett språk fullt av tillkämpade sammansättningar, som för att illustrera det onaturliga som sker: ord som definitivt inte trivs ihop gestaltar onaturliga händelser. Fragmentariskt tecknas en bild av våldtäkter, graviditeter, självmordsförsök, sjukdomar, incest (?), droger – de obligatoriska drogerna, självordinerad lindring – tvångsmässigt knullande.

En hemsk uppväxt, om åsidosättandets mekanismer. Om att inte vara sedd, och när sedd endast i kraft av viljelöst offer. Det hemska kontrasteras med ett egensinnigt och nästan dråpligt bildspråk, ja man vill nästan säga ”bedårande”, energiskt och piggt, och det gör förstås det skildrade bara otäckare.

Litteraturen saknar inte heller direkt självskadeteende, men här är det mindre frågan om litterärt motiv, och mer frågan om nödvändighet, om det som är viktigt på riktigt och mindre frågan om bekräftelse. Kumral skriver hetsigt, dramatiskt, ungefär som livet självt:

Fjorton

Gallskrik i fornminneskorridorer som ekar:

”JagvilldöJagvilldöJagvilldö”

Fjorton,

som tabletterna i näven

Glada färger ska skänka befrielsemörker

Jag vet inte ens om det ska kallas dikt, det här, och det är förstå i sig inget kvalitetsbegrepp, men jag kan bara konstatera att jag dels blir ställd och dels överrumplad av innehållet. Tveklöst är det bra, men i så fall mindre på grund av språkinfallen och mer tack vare det modiga i hur innehållet behandlas. I hur begrepp som ”skärvänlighet” skär rätt in i mig som läsare, med den lilla förskjutningen som bokstaven ”s” åstadkommer – det för mig bästa exemplet på hur ett så mjukt ljud – s – kan bli så hårt.

För det finns ju innehåll, det bottnar, och det är det enda som räknas, i mycket högre grad än vad som har ”hänt på riktigt”, i vilken mån det finns estetisk täckning. Etik är en fråga om estetik, åtminstone när innehållet är så här avslöjande. Dikter är inte juridiska texter. Frågan lyder bara om det är övertygande eller inte.

Jag kan rekommendera boken till den som inte brukar gilla poesi, för det här är som sagt en så ovanlig behandling, av både språk och innehåll. Kumral beskriver en privat erfarenhet, men den är förstås större och mer strukturell än det som händer i verkligheten. Ungefär som Beyoncés ”Lemonade”, nog finns det något som har inträffat i hennes äktenskap, men det viktiga är hur erfarenheten ges andra proportioner på skivan som blir följden av det inträffade. Det är liksom här ett allmänt problem som diskuteras, något som avstyrker frågan ”är det sant?”

Den språkliga säkerheten skär sig alltså mot osäkerheten i diktjagets tillvaro, och även om jag ibland kan tycka att det på ett paradoxalt sätt är en tillgång med ett taffligt språk – som när det hemska ska skildras. Möjligen är Kumral lite för förtjust i lustiga sammansättningar och en del irriterande inordskursiveringar, som ”kärleksarmar”.

Men jag kan fördra sådant i en bok som alltså är så här övertygande. Den slår som ett fysiskt och bokstavligt slag rätt i magen, får mig att tappa luften för ett slag. Det är ursinne och sorg som dikterar villkoren och kämpar om herraväldet över hennes tonfall. Hela boken är en anklagelseakt, som också skildrar ambivalensen i att hata men vilja älska, eller vice versa att älska men vilja hata. Balansgången mellan dem, det är ju det som är livet.