att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 maj 2016

Min blogg fyller 10 år i dag!


Det är i dag tio år sedan jag startade bloggen bernur (bernur.blogg.se), och då såg det ut så här. Klockan var 07:49 … Men jag ska inte blicka tillbaka. Med ett undantag. Det var 3/9 2006 som jag började skriva recensioner, och den första boken var Juli Zehs Leklust. Det är lite kul att hon i den boken skriver att ”internet har djävulens kragnummer”, för just den här recensionen råkade innehålla 666 ord.

My nose is bleeding from rubbing it into books

Leklust, Juli Zeh, Norstedts 

 
Orsaken till läsarens odelade entusiasm är den totala träffsäkerheten i författarens tonfall: varje mening är ett under av språklig finess, och orsakssammanhang sätts på spel och kontext finner sig utsatt för svårartat nyckfulla infall, när innehållet slingrar sig fram mot lika oförutsägbara som fasansfulla slutsatser.

Verkligheten knuffas en aning: rubbas ur sin lätt lallande slummer, i denna hyperfiktiva fiktion. Exempelvis heter författarens protagonist Ada, till förväxling likt huvudpersonen i Nabokovs stora roman: ett sammanträffande som självfallet den bildade läraren, Smutek, noterar. Och nog är det med en nabokovsk finess för eleganta språkvändningar och ironiska kurragömmalekar med läsaren som Zeh griper sig an sin roman.

Den mest givna referensen är annars förstås Musils monumentala romanbygge, som den här romanen befinner sig i en slags diskussion med. Ada blir Kvinnan utan egenskaper, lika obarmhärtig mot andra som mot sig själv. Hon är kvinnan som har letat efter något att leta efter, som det heter i poesin — med visst förbehåll: hon har slutat leta, tycker att letandet är en chimär. Hon är kvinnan utan själ. 

Juli Zehs två elever befinner sig i ett moraliskt limbo, där Zeh också investerar sin egen osäkerhet. Sällan har jag sett en författare så uppenbart vistas utanför författarposerandet, som Zeh på det obligatoriska författarporträttet: mer än en författare liknar hon mer en basistbrud i The Donnas. De två eleverna är helt trovärdiga. Det finns inget spekulativt eller utstuderat i hur de porträtteras. Här är inte en författare som är ute i ett angeläget syfte (tänk versalt, du som läser detta, eller kursivt: du vet hur didaktikerna vill ha det), eller presentationen av en färdig lösning.

Det är intelligent, filosofiskt men kniv-vasst (som en återkomst av en fransk 1700-talsgenre, minus dialogformen). Gud är en anakronism. Ada och hennes kompanjon Alev kallar sig nihilisternas barnbarnsbarn, de som inte ens längre har något att förneka. Juli Zeh har en förmåga att kärnfullt sammanfatta vår gemensamma nutid, när hon kallar en mp3-spelare och dess förmåga att utestänga omvärlden för en ”skottsäker akustisk ungdomsväst”.

Zeh har lyckats skildra både ungdomarna och lärarna, och åstadkommit trovärdiga porträtt. Det finns skrymslen hos dem alla, oupptäckta sidor som döljer sig för läsaren, och får hela läsupplevelsen att bli en svårslagen upptäcktsfärd, där figurerna ständigt överraskar läsaren och överskrider boksidornas trånga yta och ger sig in i kommunikation.       

Mer än personskildringen ger kanske idé-innehållet ett ännu mer bestående intryck / avtryck. Zeh skildrar hemskheter med en kylighet som närapå får läsaren att kanske inte tappa hakan, men betvivla vad som sker: det är ett gement gungfly, och det finns inget rättesnöre att hålla sig i; vad som återstår för läsaren är att välja mellan acceptansen och skepticismen, att repellera eller omsluta.
 
Där idéerna tar slut vidtar pragmatismen. Detta visar Zeh med sin kalla briljans och överlägsna intelligens. ’Kärlek’ är ersatt av ’annexionsssträvan’. Att föreställa sig en svensk författare i färd med ett liknande projekt: ursäkta, men det är skrattretande. Att på detta vis skriva politiskt-subversivt kan snarare erinra om Jelineks furiöst temperamentfulla avslöjande av det österrikiska fascisthycklandet, eller Herta Müllers någorlunda besläktade demaskering av det rumänska diktator-regementet, och möjligen Houellebecqs förtvivlade spegelbild av västerlänningen i all sin skenbara prydnad.
 
Det må vara, för att travestera romanens egen logik, elakt av författaren att skriva boken, omoraliskt av läsaren att läsa den, anormalt av läsaren att tipsa om den, och moraliskt förkastligt av dig att lyssna på hans råd. Den läsare som inte unnar sig läsningen av Leklust så fort som möjligt får skylla sig själv. ”Om allt är en lek är vi förlorade. Om inte går vi under.” 

14 kommentarer:

  1. Gratulerar Björn! Du är en av få jag alltjämt läser varje dag.

    SvaraRadera
  2. Stort tack Thomas, och det är ömsesidig läsning.

    SvaraRadera
  3. Gratulerar!
    Och detta har genast fått mig att vilja läsa om Leklust, omedelbart!

    SvaraRadera
  4. Grattis till tio år med din alltid lika läsvärda blogg!

    SvaraRadera
  5. Härligt! Du tillhör min morgonläsning, så håll igång! / Stewe

    SvaraRadera
  6. Grattis! En blogg som blir dyr att läsa - alltför många bra tips :)

    SvaraRadera
  7. Grattis! Bernur har varit min kamrat sedan jag började läsa littvet och Sofia berättade om dig, ett universitet på sitt sätt

    SvaraRadera
  8. Grattis till jubiléet! Må du blogga många 10-tals år till !!

    SvaraRadera
  9. Tack för mången kritisk stund! Nu när Nils Schwartz övergått till konkurrenten där det inte behövs några recensenter får du bära en desto tyngre börda, ty legio äro de icke. Gratulerar till åren!

    SvaraRadera
  10. Jag tackar er alla. Möjligen är jag värdig att tända Nils Schwartz cigarett, men han är förstås en förebild på flera sätt.

    SvaraRadera
  11. Grattis! :) Fortsätt blogga, oavsett antal ord!

    SvaraRadera