att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 maj 2016

Ordkonst: Kropp


Omslaget till nya numret av Ordkonst (2016:1) är som vanligt snyggt. Kristina Ullberg har gjort något som liknar de gamla 3D-bilderna som fanns i kvällstidningarnas bilagor någon gång i slutet av 90-talet, med de olika skikten och lagren av färger. Ja – en taktil bild, att röra, men det hjälper ju inte, för ytan är glatt, det bara ser ut som – ja, som hud.

Kropp är alltså temat för detta nummer, ett tema som det går att förhålla sig till lite som man vill. Det tas fasta på av de ansvariga bakom bidragen, där det som vanligt är gott om rörelse och högt i tak och där det oförutsägbara döljer sig bakom varje sidbläddring.


Inte minst tack vare konstnärerna som bidrar, och bildar en fond till texterna. Konstnärerna jobbar i en lekfullhetens tradition, men också en förvånande mångfald. Visst, det går att hitta spåren från 60-talets collagetekniker, 70-talets fotorealism, 80-talets postmodernism, och så vidare, men det görs med frejdig finess och ständig upptäckarlusta. Och bildar som sagt en slags pendang till texterna.

Julia Österlund ger med ”Anorexitexten” insyn i en av de djävligaste sjukdomarna. Hon gör det i essäns form, och växlar mellan att återge de standardiserade svaren på ”varför”-frågan och personliga perspektiv: ”Att skapa en anorektisk kropp kan ses som ett försök att frigöra sig från det kroppsliga – en strävan efter att välja kultur i stället för natur, tanke i stället för känsla.” Nu tror jag inte det här är en generell lösning, men kan vara en möjlighet att bättre förstå det frivilliga lidandet – att det blir ett sätt att skapa kontroll inte i första hand över sig själv utan över hur andra betraktar och värderar en. Anorektikern blir då den som väljer bort skönheten, kanske för privilegiet att få äga sin egen kropp.

Sofia Pulls och Sofia Klittmark skriver dikt – om namnen känns igen kanske du har läst Omslag – queer poesi, som Rosenlarv gav ut 2010, och så var ju Pulls med i Brombergs första antologi Blå blixt (Hallon och bensin). Det är födslotext så som Hélène Cixous skrivit den, med stark koppling mellan text och barn, som om svaret på frågan till modern vad det blev skulle lyda: ”En text”. Det är också en ovanlig dikt. Jag har sagt det förut, men jag läser gärna mer av de här gynnarna.

Vi kan också läsa danska dikter av Karl Emil Rosenbæk och Jonas Reppel. Den senares ”Kød-texter” ges ytterligare resonans med hjälp av Erik Svetofts lugubra teckningar av det oformliga som kroppar också representerar – panikslagna blobbar som utgör antitesen till anorexikroppen, kroppar som tar plats men ändå är lika osynliggjorda.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar