att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 maj 2016

Lyrikvännen


När jag läser intervjuer med äldre generationer svenska poeter nämner de ofta Lyrikvännen som en viktig tidskrift, då den introducerade poesi som fanns en bit utanför det som togs upp i skolan. Första numret av Lyrikvännen utkom 1954, samma år som Tomas Tranströmer debuterade, och det är uppenbart att den under sina första decennier var obligatorisk läsning för gymnasieelever som var litterärt intresserade.

Att mina elever inte läser Lyrikvännen, trots att den finns i skolbiblioteket bland Elle och Teknikens värld, har jag väl förstått. De flesta med balans i sina sinnen skulle då hävda att allt det här beror på att tiderna är nya (som om de inte alltid varit det, nya alltså). Men det finns ju massor av tonåringar som skriver poesi – nöj dig med det, hör jag en enveten röst yttra.


Jag tycker ändå det är beklagligt att förmodligen ingen av mina elever frivilligt kommer att hitta Elis Burraus text om Sapfo i nya numret av Lyrikvännen (2/2016). Han skriver en nervös, fladdrig, kärleksfull, knasig, busig, men också märkligt insiktsfull text om ett av hennes fragment, och kopplar ihop det med The Tough Alliance, utan att det blir sökt eller konstlat, utan bara totalt självklart. Det är ju samma estetik det där: ”You’re worth something special / You’re worth something real”. Det hade kunnat vara Sappho.

Jesper Svenbro, en av de äldre poeterna, skänker en nyskriven dikt som råkar handla om just Tranströmer – en lite odygdig dikt, som om Svenbro ju äldre han blir desto uppkäftigare och uppviglande i sina dikter. Så handlar det om förvandlingar, om Ovidius, och om förvandlingsguden Vertumnus (jag drömde förresten om Vertumnus för bara några veckor sedan, men det är en annan historia).  

Jag gillar också kritikdelen, där Agnes Lidbeck har skrivit den första negativa recensionen av Theis Ørntofts annars så hyllade Dikter 2014. Hon är måttligt imponerad, men gör flera försök att ta sig in i det som hon uppfattar som juvenilt – och lyckas så småningom, men bara nästan. Det är en respektlös typ av läsning som annars är väldigt ovanlig i dagstidningsrecensionen, som kanske av nödvändighet tvingas vara ängsligare och mer konform. Jag välkomnar verkligen kritikdelen, som Lyrikvännen väntat alldeles för länge med att introducera.

Jag har följt Lyrikvännen som prenumerant sedan 2003, och tidigare mer spontant som biblioteksläsare eller att ha hittat guldkorn antikvariatiskt (som temanumret om Tranströmer från 80-talet). Det har väl inte alltid varit en favorittidning: periodvis har redaktionen varit för akademisk, och periodvis för oseriös. Men nu ser det ut som att man har hittat en balans, och lyckas vara både intelligent och angelägen och varierad, allt det man kan begära av den som sysslar med lyrik.

Det storartade med det här numret av Lyrikvännen är ändå presentationen av åtta moderna kinesiska poeter. Det här är en långvarig tradition, just introduktionen av tidigare oöversatta poeter, och jag blir genast nyfiken och vill läsa mer av Qiao, av Yu Xiuhua, av Yu Youyou. Björn Kjellgren och Lan Xu berättar om hur poeten Hu Shi för 100 år sedan pläderade för ett mer talspråkligt idiom i poesin – något som kan anas hos de här åtta representanterna för modern kinesisk poesi. Allra mest hos Hu Dong, kanske, som visar en ogenerad och ogarderad inställning till sina dikter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar