Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

17 maj 2016

Leoparden och Berättelser, Giuseppe Tomasi di Lampedusa, Bonniers


Leoparden hör till de klassiker som förmodligen fler har hört talas om än läst. Nyöversättningen av den ger fler chansen att läsa en briljant roman om överlevnad i förändringens tid.

En italiensk roman som blir en enorm världssuccé och når miljonupplagor. Författarens identitet är höljt i dunkel. Lätt, säger du: Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Jag säger: Giuseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden. Inte minst Viscontis filmatisering 1963 bidrog till romanens klassikerstatus.  


När den utkom 1958 var författaren okänd. Handböcker i litteraturvetenskap brukar nämna att han inte publicerat sig innan, men i sin ungdom var han en kort period litteraturkritiker i Genua. (Fast vem minns sådant?) Dessutom dog han året innan romanen publicerades, med ett par refuseringsbrev i fickan.

Förra svenska översättningen (av Eva Alexandersson) utkom 1960, och nu utkommer den tillsammans med fyra längre noveller, i Viveca Melanders strålande nyöversättning. Strålande, bland annat för att den behåller de semikolon som ger meningsbyggnaden ett majestätiskt rörelsemönster; ordvalet är dessutom både uppdaterat och mer varierat än i den förra översättningen.  

Romanen är en släktkrönika från Sicilien. Lampedusa var själv av adelssläkt, furste av Lampedusa och hertig av Parma. Hans huvudperson prinsen don Fabrizio baseras på hans farfars far, som tvingas se sin världsbild omdanas när Garibaldis trupper landstiger sommaren 1860. Men förändring sker inte lättvindigt på Sicilien.

Systersonen Tancredis förälskelse i den outsägligt vackra Angelica är romanens hjärta. Kring deras förestående äktenskap väver Lampedusa sina briljanta cynismer, som återges från Fabrizios skarpskurna ironiska sinnelag.

Hela romanen är klarsynt ironisk, och Lampedusa hade lärt sig åtskilligt från Prousts och Stendhals romankonst. En slarvig läsning skulle göra gällande att Lampedusa imiterar fransosernas stil, men sanningen är mer komplex. Han började skriva när han var 58 år gammal, och det är med en stil som bärs av det självförtroende som bara den mogne debutanten kan kosta på sig.

I början blir min okunskap kring Italiens enande 1861 påtaglig, men Lampedusa kommer till undsättning med pedagogiska resonemang. Sedan handlar romanen i mindre drag om storpolitik, och i betydligt högre grad om människans svårigheter att hantera förändring. Det blir en roman om överlevnad.

Det är ett ömsint och gripande porträtt av prinsen, hans pragmatiska inställning till de nya förhållandena. Lampedusa raljerar ömsint, och förenar föraktet med överseendet. Han skriver i skiljelinjen mellan passionens fyr och flamma och eftertankens aska. Här visas också att enda sättet att klara förändring är att anamma en låtgåmentalitet. Reformivrarna tröttnar ändå och blir i sinom tid lika konservativa själva.

Gripande är också prinsens åldrande och död, när han liknas vid en allt mer luggsliten leopard, och hur han svartsjukt betraktar Angelicas skönhet. Att äntligen få ta del av den omtalade Leoparden är att ge sig hän ett storartat läsäventyr.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/5 2016)

1 kommentar:

  1. Så roligt att du skriver om "Leoparden" - Il Gattopardi! Den är sedan 60-talet en av mina absoluta favoritböcker som jag regelbundet läser om. På en hypotetisk lista över de fem "bästa" böcker jag läst skulle den otvetydligt platsa. Det är då Alexandersons översättning i en Delfinbok från 1963 - om läsivern vittnar att den numera sönderfallt i fyra delar. Spännande att en ny översättning kommit även om jag ryggar tillbaka litet för vad du skriver om ett "uppdaterat ordval" - om det är någon bok som inte bör "uppdateras" så är det väl denna.Just risken för detta gör nog att jag försöker få tag på ett oskadat ex av den gamla upplagan snarare än att läsa den nya. (Nog låter det troligare att prinsen säger t.ex. "outrannsakelig" än att han använder någon modern nyspråksklyscha. Men alla skall matas med tesked nu för tiden.)

    Moravia lär ha klassat boken som "en högerbok som högern hade gjort till sucess". Och det är klart: man kan läsa boken som en historisk roman om en adelsfamiljs öden under Garibalditiden och Il Risorgimento. Redan som sådan är den stark och spännande och av enormt kulturhistoriskt intresse (bl.a. pga författarens anor). Men bokens tidlösa storhet ligger ju i skildringen av hur olika människotyper reagerar inför stora och revolutionerande förändringar. Prinsen som inser att han är den siste i en utdöende ätt och betraktar händelseförloppet med upphöjd cynism och ironi, kvinorna som förgäves klamrar sig fast i religionen, uppkomlingen som gör sig löjlig genom att försöka uppträda som de aristokrater han beundrar, de underlydande som inte alls vill ha någon revolution.Framför allt anpasslingen Tancredi som går över till Garibaldis män och inser den gamla sanningen "om vi vill att allt skall vara detsamma måste vi förändra allt." I Tancredi ser jag nutidens unga politiska vänsterrepresentanter. Den politiska "triangulering" som man talar om är anpasslingens arketypiska strategi för att kunna stanna kvar vid maktens grytor. Och Angelica! I dagens blogerskor ser jag den unga, i dagspressens kolumnissor den vuxna. Allt har förändrats men är ändå detsamma.

    Men det finns så mycket annat i boken Den detaljerade beskrivningen av yta och innehåll i den maccaronitimbal som serveras liksom av buffeten vid en balföranstaltning hör till topparna vad gäller kulinarisk literatur.

    Vi relikter från en gången tid som med skräckslagen nyfikenhet betraktar nutidens utveckling av konst, litteratur, musik, politik och samhälle inklusive relationer och förhållningssätt människor emellan reagerar kanske som prins Fabrizio när han -i tankarna- tvingas svälja en padda. Det går med självövervinnelse men det blir alltid en massa brosk och benbitar kvar som inte går ner. Bokens sista kapitelrubriker kunde passa in på oss: "Slut med relikerna. Slut på allt."

    SvaraRadera