att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 maj 2016

How I Live Now, Meg Rosoff, Random House


Årets ALMA-pristagare Meg Rosoff fick så översvallande omdömen från omdömesgilla personer att jag kände mig tvingad att läsa hennes debut How I Live Now från 2004.

Huvudpersonen Elizabeth (Daisy) är femton, och vi får historian ur hennes perspektiv, och förmedlat av hennes tonfall. Ett år yngre än Holden Caulfield i Salingers The Catcher in the Rye, men det är en nästan identisk trulighet hon ger uttryck åt. Ett tonfall som är märkligt attraktivt i fiktiv form, men sällan i verkligheten.  


Hon är amerikanska, modern död sedan länge. Pappan har gift om sig med Davina (the Diabolical), en kvinna Daisy bestämt sig för är en elak styvmoder, och nu ska hon få ett syskon. Men hon har ätstörningar, så pappan skickar iväg henne till kusiner utanför London – trots att mycket talar för att England är på väg rätt in i ett krig.

Väl där infinner sig ett paradisiskt tillstånd när de vuxna försvinner på grund av kriget. Försommaren prunkar – ”Disney on Ecstasy”, konstaterar tusenskönan Daisy förnöjt – och hon förälskar sig i den ett år yngre Edmond. De smyger undan och har olagligt sex på dagarna, och det är som om Rosoff vill visa hur Daisys självsvält ger vika för en hunger hon inte kan kontrollera eller mätta.   

Paradistillvaron ersätts dock när militären hittar dit, och Daisy och yngsta kusinen Piper adopteras av en familj, och hon skiljs från Edmond. Fast de hittar fram till varandra på telepatisk väg … Deras förälskelse blir en fristad, det som får Daisy att blomma upp (om metaforen ursäktas).

Boken blir en berättelse om överlevnad, med Daisy och Piper som ett ovanligt par överlevare (det brukar som bekant mest vara fäder och söner som överlever i litteraturen). Det som möjligen kan ifrågasättas är hur boken slutar: har man läst Jane Eyre blir det något för likartat.  

Rosoff är bra på att fånga det där svävande tillståndet av ungdom, av att vara fullkomligt ansvarslös. Det är en befrielse, men också ett utestängande. Om det är idyll eller helvete – det är ofta bådadera, samtidigt. Daisy glömmer ju snabbt pappan och hans häxa. För den som livnär sig på kärlek försvinner ju omvärlden. Det är kanske ett problem med det hurtiga tilltalet när Daisy måste bevittna och för oss berätta om avskyvärda krigshändelser, som en dubbelavrättning. Där blir hennes reaktion på gränsen till osmakligt käck.

Det här är annars en utmärkt roman. Daisy är en oförglömlig gestalt, och Rosoff är förstås lojal med hennes unga världsbild. Det är kanske en onödig överskattning att en femtonåring ska referera till filmer som ”Tolv fördömda män” (unga har väl andra idoler än Donald Sutherland?). Fast den invändningen kommer på skam drygt 100 sidor senare, när Daisy lakoniskt konstaterar ”I like old movies”. Viktigare är Rosoffs förmåga att avstå från att både fördöma och förlöjliga. Det må ha blivit en kliché i sig med tonårsprotagonister som är eller upplever sig vara fula, som Daisy här, och Harry Potter & Bella Swan & Katniss Everdeen & Beatrice Prior. 

Det är ju bara bondfångeri, vill jag utbrista, ett lockbete för unga läsare som inte heller känner sig annat än oattraktiva och klumpiga, för let’s face it, snygga människor behöver inte läsa böcker, de klarar sig så bra ändå, låt dem lyssna lyssna lyssna på Veronica Maggio tills de fått sina rättmätiga gåvor och låt dem nöja sig med det. För de har inget att hämta här. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar