att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 maj 2016

Det här är namnen, Tommy Wieringa, Brombergs


En bra roman behöver inte vara outgrundlig, men det är till dess fördel om den åtminstone utmanar ens vanemässiga tänkande. Något Tommy Wieringa verkligen gör med Det här är namnen, som tar itu med samtidens stora flyktingfråga. Han förlägger sin berättelse till ett fiktivt östeuropeiskt land, sannolikt nära Ryssland. Polischefen Pontus Beg får ett fall med ett gäng flyktingar som har ett avhugget huvud i sitt bagage. Ingen är beredd att lätta på förlåten om det mord som uppenbarligen begåtts. Mer och mer blir Beg insnärjd i de asylsökandes liv.  

Wieringers roman utvecklas till en religiös diskussion kring skuld och förlåtelse. Flyktingarnas resa liknas vid de bibliska folkvandringarna. Minst tre typer av sökande bedrivs här: flyktingarnas väg mot nytt hemland, Begs utredning av mordfrågan, samt hans jakt efter en judisk identitet. Det är en utmanande roman på en så tungfotad stil att man ibland inbillar sig att den har skrivits av Dostojevskij. Även här diskuteras tidlösa frågor på ett tidlöst språk.  

Vad som gör hans roman så bra är inte helt glasklart, men jag tror det har att göra med det tålamod Wieringer visar: han litar helt enkelt på att läsaren ska följa med, även när tempot bromsas, när flyktingars tigande blir provocerande statiskt och odramatiskt. Stilen är registrerande, avvaktande, och med frustrerande långsamhet nystas sambanden mellan flyktingarna och Beg upp. Så har hans roman visat ett nytt sätt att tänka kring en högst aktuell fråga. Det är en roman som sjunker tungt och eftertryckligt ned i ens medvetande.  

(Också publicerad i Vi 6/2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar