att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 maj 2016

Kära svan, Elisabeth Berchtold, Norstedts


Elisabeth Berchtolds poesi är aningen för beskedlig när hon handskas med tre 1800-talskonstnärer. En mer radikal behandling hade inte skadat.

Elisabeth Berchtold har en klar feministisk agenda med sin nya diktsamling Kära svan, där hon går i dialog med 1800-talsförfattarna Victoria Benedictsson och Ann Charlotte Leffler, samt den något yngre konstnären Hilma af Klint. Vän av ordning kanske frågar sig hur många gånger de behöver äreräddas.


Deras egna ord blandas med poetens ord, där det inte är klart vem som skrivit vad. Tycker man sådant är viktigt kan man nog fingranska deras brev och dagböcker. Det har resulterat i en tämligen splittrad bok, som är lika mycket drama i fem akter med repliker, som det är brevroman, centrallyrik, samt polemiskt debattinlägg om kvinnliga konstnärers usla villkor på 1800-talet.

Svanen är ett smeknamn på Victoria Benedictsson, och de första två akterna domineras av korta vykortliknande brev som utbyts mellan henne och Leffler: ”Skuggan av din vänskaps vinge lyfter mig, gör att jag orkar verka, skriva”. Det är möjligt att de skrev så uppstyltat, men att citera dem är i så fall att göra dem en otjänst.

Svanen är också ett dominerande motiv i Klints konst, i synnerhet i några suggestiva sviter med vita och svarta svanar. Tyvärr lyckas inte Berchtold riktigt förmedla sin inlevelse i de här tre konstnärskapen, utan det stannar oftast vid beskrivningar som är lika beskedliga som de är övertydliga: ”spelar det någon roll hur begåvad en kvinna är hon döms alltid så mycket hårdare”.

Som skönlitterära författare var både Benedictsson och Leffler rätt skeva, och båda har skrivit briljanta noveller, något som man inte riktigt kan ana av hur de presenteras i den här boken.

Dock finns ett kort parti, en kursivt skriven knivkör, som är vass på riktigt. Annars tycker jag att Berchtold kunde ha gjort mer av sin uppenbara förtjusning i att lattja med orden, och när hon uttalar sig i egenskap av ”poeten” önskar att hon vore radikalare. Ja tack, utbrister jag då.

Tänk bara på hur spännande Kate Zambreno skriver i sin aktuella bok Hjältinnor i ett närliggande ämne. En bok som utmanar och blir lika modig i sitt tilltal som de förlagor hon skriver om. Berchtold har bara nått halvvägs. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/5 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar