att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 sep. 2014

Jag duger inte åt lycka, Märta Fohlin


Debutromanen Jag duger inte åt lycka tar det modiga beslutet att prioritera språket framför intrigen. Det är inget lyckat beslut, då språket inte räcker till för att upprätthålla intresset.

För några år sedan uttalade sig en av våra mest kända och profilerade deckarförfattare om det hon kallade för ”de språkexperimentella romanerna”, att ingenting var lättare än att skriva sådana, medan det som hon och hennes kolleger höll på med var det som var svårast att skriva.

Nu debuterar Märta Fohlin 22 år gammal med en sådan roman där språket är i centrum, Jag duger inte åt lycka. Den är ett flagrant bevis på att det inte alls är lätt att skriva romaner om man gör sig beroende av språket.

Huvudpersonen är en ung kvinna som relativt nyligen lämnat tonåren bakom sig, och med det ett par relationer med en man och några kvinnor som här heter ”A” och”B”. Några andra figurer är ”Väninnan”, ”M.P.” och ”Edith”.

Hon åtrår flera av dessa kvinnor men lever i celibat, går på klubbar, lyssnar på indiemusik, skriver dagbok, vacklar mellan att känna sig ordinär och speciell. Mest är hon ledsen, eller blyg. Du kanske tror att det här har skildrats förr? Då har du helt rätt, för det är inget anmärkningsvärt alls med händelseförloppet.

Då återstår språket, och där får Fohlin problem. Hon refererar flyktigt till Marguerite Duras, utan att man egentligen förstår varför. Det är långt ifrån den kompromisslösa investeringen i de egna känslornas bråddjup som här förmedlas, eller den våghalsiga balansgången mellan ömhet och cynism som Duras behärskar. I stället trampar berättaren och berättelsen vatten, när grundmönstret upprepas, med loja diskussioner kring styrka och svaghet, ungdom och åldrande.

Det finns i språket en benägenhet till redundans: ”I brist på känslor saknade jag känslor.” Man borde kunna förväntas sig slippa banaliteter som att man inte blir lycklig av pengar, men det gör livet lättare. Liksom en del formuleringar som kunde ha stannat i dagboken: ”Kärlek är inte alltid bra.” Eller: ”jag kan inte glömma, jag har ett superminne likt en superhjälte.”

Den prosalyriska stilen har svårt att upprätthålla styrfart, och kanske Fohlin hade klarat sig bättre som novellförfattare. Det finns ett uppenbart problem när du som läsare hela tiden känner att du ligger steget före det som berättas, att du bara inväntar nästa resonemang kring huvudpersonens besvär om hon ska leva ensam eller inte.

Idén om skönlitteratur lever på distans, att det självupplevda kristalliseras och utsätts för någon form av perspektiv. Distans, ja, men också intimitet och närhet, en inlevelse med det som ska förmedlas. Fohlin saknar både distans och närhet till det hon vill berätta, och berättelsen rör sig i cirklar kring sitt ämne.

Det är kanske orättvist att jämföra en debutant med Duras, som byggde sin karriär på att skriva i cirklar. I gengäld hade hon tillgång till ett vidunderligt språk, där Fohlin nöjer sig med plattityder. Ska hon behålla dem får hon tänka på att prioritera berättandet högre nästa gång.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/9 2014)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar