att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 sep. 2014

Samlade noveller & prosaskisser, Virginia Woolf


Förlaget Modernista, som funnits i lite drygt tio år, började friskt med att ge ut nyskriven svensk prosa av unga författare av ibland nästan osannolikt hög kvalitet. Man har på senare år också gett ut en del facklitteratur (påfallande många böcker om fotboll), likväl som storsäljande deckare och ungdomsböcker, med oftast bibehållen hög kvalitet. Samt riktigt fina satsningar på klassiker, däribland rejält många av Marguerite Duras. Kort sagt ett av Sveriges ypperligaste förlag.

Som nu blir en smula ypperligare, med Samlade noveller & prosaskisser av Virginia Woolf. Som så ofta en nyutgivning – det var 1990 som denna översättning av Margareta Ekström utgavs på annat förlag. Det var en välkommen samling som gav oss på fin svenska dessa ovärderliga noveller. Den har länge varit försvunnen från marknaden; därmed blir ju denna nyutgåva minst lika välkommen.

Bland annat för att det är så lätt att förbise Woolf som novellförfattare. Kanske det är lätt att förbise henne överhuvudtaget, att de flesta som ens bryr sig om klassiker hellre söker sig lite längre bakåt, till 1800-talets tryggt lunkande prosa eller allrahelst Joyces mer explosivt expansiva experiment. Woolf skrev minst fem nästan oumbärliga romaner, så det här får i viss mån räknas som överkurs. Till den här boken har Josefin Holmström skrivit ett förord som bara uppvisar en brist – att det är för kort. Men hon yttrar sig fint och fullständigt sant om just skillnaden mellan Joyce och Woolf: ”Även när Woolf är som svårast finns känslan av att hon sitter bakom sin läsare och viskar i hennes öra, mån om att kommunicera, dela en intim upplevelse eller möjligtvis provocera.”

Den novell som gjorde mest intryck på mig när jag läste boken vid dess första utgivning (jag minns hur bibliotekarien sneglade avundsjukt på mig: ”den där skulle jag läsa”, sa hen) är den mest konventionella novellen, ”Änkan och papegojan”. Den har en story, är en regelrätt novell på ett helt annat sätt än de flesta övriga, som mest består av intryck. I novellen går änkan hemåt i mörka trakter, förbi ”Mr Leonard Woolfs lantställe”, och är rädd för att drunkna i floden Ouse, men så lyses himlen upp av något som visar var hon ska sätta ned fötterna. Hon tackar Gud för att han i vägledande syfte satt eld på ett hus. Tråkigt för husägarna, men bra för henne, resonerar hon, tills hon kommer på att om ett hus brinner kan det vara hennes eget.

Det speciella med Woolf är inte bara att hon delar sin lojalitet mellan 1800-talets realistiska prosa och det tidiga 1900-talets mer fantasifulla prosa. I det museum som litteraturhistorien utgör har hon verkligen fått sig inrättat ett eget rum – Joyce får nöja sig med att dela rum med T.S. Eliot.

Och det är spännande, minst sagt, att följa med och erfara när det kuggar igång, ögonblicken när Woolfs skrivande gnistrar till, får liv. Dessa noveller är sällan längre än tio sidor. En handfull, åtta stycken, publicerade hon 1921, men det mesta hade inte nått större läsekrets när hon dog 1941. En av de starka publicerade novellerna, ”Tecknet på väggen”, kan läsas symboliskt, där Woolf utgår från det obetydliga, spinner vidare, i infall som byggs på varandra. Det är ett sätt att resonerar som förefaller vara samstämt med de podcasts som blivit så populära – ett fritt associerande. Just den här novellen visar med sin fixering vid det konkreta den närhet till galenskapen som var en förutsättning för hennes skrivande.

Novellerna kan delvis läsas som komplement till romanerna, och några av dem liknar verkligen utdrag ur en arbetsbok, här representerade av en svit utkast till Mrs Dalloway. Hon skriver en associationsrik prosa på hög abstraktionsnivå som ändå inte belastas av dessa hugskott och infall. Man läser gärna för att ta reda på hur det är möjligt, hur hon går till väga för att uppnå den här effekten. Då blir det läsning som inspirerar, då det handlar om att ta kommandot över sitt liv, om att vara sin egen individ. Det lär dig att utnyttja din intelligens hela potential.

Hon efterbildar ett skratt från ett flickcollege, ett skratt som kan stå som emblem för Woolfs prosa: ”det var som om skrattet (för nu slumrade hon) flöt ut som dimma och fastnade med mjuka elastiska remsor vid växter och buskar så att trädgården blev dimmig och molnig. Och när vinden svepte fram skulle buskarna buga och den vita dimman blåsa ut över all världen. […] Och ut i trädgården strömmade detta bubblande skratt, detta oansvariga skratt, ett skratt från både kropp och själ, som sköljde bort regler, tider, disciplin: oändligt fruktbart, men formlöst, kaotiskt, svängande och glidande, medan det i förbifarten gav rosenbuskarna små tottar av dimma.”

Ska det liknas vid något får man söka sig utanför prosans domäner, och hellre läsa Virginia Woolf som en oförlöst poet. Hennes poesi pendlar mellan det kategoriska och det diffusa, i ett skrivande som är fritt, öppet, som erbjuder förslag, erbjudanden, där det som läsare bara är att tacka och ta emot. Det är det skenbart loja skrivandet, det som ser avmätt ut, där det som ser ut som en disträ hållning kan vara en medveten strategi. De lösryckta fraserna imiterar verklig dialog: minns att Woolf sörjde sin uteblivna universitetsutbildning främst utifrån aspekten att det riskerade att göra henne till en sämre romanförfattare, då hon ansåg sig sakna killarnas jargong, det vardagliga språk de tillägnade sig på rasterna. Å andra sidan var hon en suverän lyssnare, vilket speglas i replikföringens exakthet. Hon tvingades kompensera sina brister, göra det mesta av dem.

Skrivandet, det poetiska, kan också sägas imitera bildkonst. Ett skrivande som alstrar bilder, har bildkonsten som förebild, med intryck som följs av intryck, där detaljer sätts i fokus – samtidigt som det är helheten som räknas, den bild som de enskilda delarna formar: ”Ingen ser, ingen bryr sig om. Andras ögon är våra fängelser, deras tankar våra burar. Luft över, luft under. Och månen och odödligheten …”

Ett sätt att skriva fram den bitska fantasin, i korta impressionistiska scener som inte är fullständiga, som lämnar glipor åt läsarens egna iakttagelser. Ett skrivande som inbjuder samverkan, som uppmuntrar samarbetet. Hon testar idéerna, ser vad som händer, och det är oavbrutet fascinerande att låta sig bli delaktig i den häpnad som hon förmedlar med sina undersökande noveller, som ibland ger intryck av att vara skrivna i stundens ingivelse, samtidigt som allt som heter slarv är bortgallrat. Att läsa Virginia Woolf är att känna sig bortskämd.

Man har också blivit bortskämd med Modernistas snygga utgåvor, som här leker med efternamnet och låter bokstäverna ”o” gå in i varandra – låter dem liksom mötas, sammansmältas. Det är snyggt gjort, som en hommage till det originella i Woolfs stil, men det är också en fin illustration till hur hennes texter främst handlar om just möten och sammansmältande, eller legeringar, som jag skulle säga om jag inte fått höra att jag använder det ordet för ofta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar