att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 sep. 2014

Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof, Johan Cullberg & Björn Sahlin


Hjalmar Söderberg är inte bara väl förtöjd i vår litterära kanon – ett öde han delar med ett par dussin namn – utan han är också en av de mest lästa författarna där, utifrån lånestatistik från biblioteken och ständiga nyutgåvor. Här behövs inga påklistrade jubileum för att han ska vara ständigt aktuell, inte minst på senare år genom de åtskilliga bearbetningarna och nyversionerna av hans verk, främst Doktor Glas.

Läst och älskad. Men det senare lär det bli slut på nu, efter Johan Cullberg och Björn Sahlins bok Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof (Natur & Kultur). Här skildras alltså hans första äktenskap, det olyckliga, med Märta Abenius. Nog var det redan bekant att det låg något skumt i deras skilsmässa, men det nya är nog att det var på så oerhört lösa grunder som hon förklarades sinnessjuk.

Galningen på vinden” blev efter Sandra Gilbert och Susan Gubars studie The Madwoman in the Attic en vedertagen metafor för hur män under 1800-talet tystade kvinnor som gick utanför kvinnlighetens normer. Senast förevisad i Claire Messuds roman från i våras, Kvinnan på övervåningen. Visst, i fallet Märta är det män som i skymundan intrigerar för att avlägsna det 149 cm långa problemet Märta. Först efter tio år går skilsmässan igenom: samma år gifter Hjalmar om sig med danska Emilie Voss, som han redan levt tillsammans med i flera år: ”Hjalmar säger upp sitt äktenskap 1906. Men Märta vägrar att bli uppsagd och förföljer och plågar Hjalmar åratal framöver med sitt kärlekskrav och sin vrede.”

Hur var hon då galen? Enligt det läkarutlåtande som låg till grund för inspärrningen var hon ”i hög grad erotisk”, och snöt sig tvångsmässigt. Diagnosen löd ”imbecillitas” och ”insania degenerativa”. Cullberg och Sahlin redovisar noggrant den faktiska bakgrunden – i första hand en allvarlig reumatism, som delvis gjorde henne oförmögen att ta hand om sina tre små barn, medan maken Hjalmar var ute på äventyr av allehanda slag. Medan han beklagade sig över hustruns dyra kurortsvistelser visas det här att hans egna krognotor var dubbelt så dyra. Effektivt räknas pengasummor om till nutida valuta.

Kurt Mälarstedt skrev 2006 en bok om Maria von Platen, kvinnan som Söderberg hade en relation med och i sina fiktiva verk gav odödliga namn som Gertrud och Lydia. Det här blir då en försvarsskrift för den försmådda hustrun, hon som Söderberg-forskningen negligerat. Här finns vittnesmål från bland andra Oscar Levertins hustru Ebba, en omdömesgill kvinna som tidigt pekade ut Märta som ”inte klok” och klagade på hennes dryckesvanor. Dock var det Hjalmar som senare fick diagnosen ”kronisk alkoholism”. Hjalmar var otrogen, likaså Märta, även om det ser ut att ha förekommit mest i äktenskapets inledande skede. Men främst brev från Hjalmar till systern Frida, där han tillåter sig att vara mer avslöjande än i de brev till exempelvis Bo Bergman, som skulle komma att publiceras i bokform. Samt utförliga citat ur journaler.

Märta vistades periodvis i Gränna och Tranås. Luften i Småland ansågs av någon anledning vara hälsosam. Hjalmar trivdes inte när han hälsade på, var otålig att ta sig tillbaka till Stockholm. När hon väntade sitt tredje barn skrev Hjalmar till systern: ”vi väntar en olycka igen”. I äktenskapet anställer de en strid ström av opålitligt tjänstefolk. Boken följer en strikt kronologi, och det blir överskådligt och lätt att följa med i händelseförloppet.

Frågan ”hur galen var hon?” ersätts subtilt av Cullberg och Sahlin av frågan ”var hon galen?” De lanserar teorin att hon snarare var svartsjuk på Hjalmars liv med andra kvinnor. I bakgrunden arbetar han hårt för att få henne omyndigförklarad, efter att ha träffat Emilie. De får ett barn, som föds i smyg i Tyskland eftersom han fortfarande är gift. När Märta får en klassisk kvinnodiagnos som Cullberg och Sahlin benämner ”ospecifik galenskap av ärftlig och hysterisk art” blir hon så småningom intagen på Långbro sinnessjukhus. En vistelse som följs av hospital och till sist en tillvaro som fattighjon.

Man ska akta sig för att idealisera konstnärer. I synnerhet manliga utövare från 1800-talet. Den här boken presenterar kanske inget sensationellt – inte heller var Hjalmar Söderberg intresserad av att förevisa någon klanderfri fasad, och hymlade inte med sina moraliska brister. Det hyckleri exempelvis Verner von Heidenstam visade upp var honom främmande, och man ska akta sig för att gradera svineri i efterhand.

Cullberg och Sahlins bedrift består i att skriva in Märta Söderberg i ett större sammanhang. Hennes öde var ingalunda unikt för tiden. Det kan vara värt att påminna sig om detta – även när man fäller domar över Hjalmar Söderbergs vandel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar