Hundra tusen timmar, Gro Dahle

I den ypperliga serien 10-tal bok presenteras nu den norska poeten Gro Dahle för första gången på svenska. Att jag kallar serien ”ypperlig” beror bland annat på att vi tack vare en generös utgivning fått stifta bekantskap med både mindre och mer kända norska poeter – Jon Fosse som dramatiker är ju bekant, medan vi kunde läsa hans dikter i en av den här seriens bästa böcker, och förra årets utgivning av Olga Ravn var en av årets stora läsupplevelser.

Hundra tusen timmar heter Gro Dahles bok från 1996, som Stewe Claeson, som vi känner som en bra översättare, har översatt. Staffan Söderblom, som vi känner som en bra läsare, har skrivit ett efterord, med en fin närläsning av en av dikterna, och en belysande diskussion av hur Dahle förhåller sig till poesin: ”Därtill kommer att hennes poesi inte alltid ser ut som förväntat, den är inte ett skrivsätt hos henne, utan ett mänskligt predikament, en mänsklig identitet.” Det är ju helt sant: poesi är ingen genre, det är en egenskap, ett karaktärsdrag. En riktig poet är aldrig något annat, vad än hen tar sig för. Söderblom tar inte till stororden i onödan, och det är lätt att den här gången hålla med om hans positiva omdöme.

Dahle skriver rakt, men också tvärt, och halsbrytande. I dikterna, som skildrar en människas förlopp eller levnadsbana från barndom till graviditet och moderskap till åldrande. Att väckas till liv – en erfarenhet hon delar med tingen, med själva tillvaron, som också väcks till liv i dikterna, som rör på sig och interagerar och blir subjekt.

Dikterna uppvisar också en trasighet, som om världen gått itu. Dahle visar och påminner om att poesi är något större än de enskilda orden, och låter hennes utsagor – kompakta, koncentrerade, komprimerade – växa till sig och gro över boksidans gränser. Diktjaget saknar sin mor, uppenbarligen, men märker också att när hon själv blir mor ersätts hon av denna andra människa, denna mor som får ett liv i sitt barn, en händelsekedja som ju inte bryts, för dottern ska också dela denna erfarenhet. Men modern finns också i det som kväser, i den vuxenvärld som vill kontrollera och härska över ungdomen, där det unga jaget vill springa fritt i en värld utan tvång. Effekten av Dahles upprepningar är effektiv: ”Vänta inte på mig, mamma. Sitt inte vid fönstret i nattlinne med golfjackan över axlarna. Jag kommer inte hem, mamma. Slå mig. Slå mig. Jag är otrogen mot dig.”

Titelns hundra tusen timmar läste jag senast på baksidesinformationen till en ny ficklampa som jag behövde, att det var maxitiden för hur länge den kunde lysa. Tydligen en standard, för Dahle liknar jaget vid en värmekälla (med gloria mellan låren), en glödlampa som skänker gula kyssar och löftet att sprida hundra tusen timmar av ljus. Det är också en bra bild för poesin, som ljuset i det mörka. När jaget blir mamma föder hon en fisk, en bild som prins Daniel knyckte när han för media skulle beskriva hur Estelle såg ut vid födseln.

Skrattet hålls gisslan av en desperation, som förmörkar, förtörnar. Hellre än det gemytliga skrattet väljer jag detta skratt som pekar ut den sista utvägens möjligheter. Dikterna låter det skarpt realistiska samsas med det drömskt fladdrande, i en svävning mellan det fixerade och det rörliga. Det är absurt, roligt, språkligt utmanande på ett sätt som för den här läsaren påminner en aning om hur det var att läsa Marie Lundquists första böcker på 90-talet: de var också så här egensinniga i sin mix av traditionellt och originellt, med ett bildspråk som hela tiden utvinner nyhetens behag.

Dessa bilder som ger intryck av att vara kristalliserade från erfarna ögonblick, lekfullt och gäckande nedplitade. Och ibland så fullkomligt avväpnande: ”Ditt namn växer sig in i munnen och gör om hela skallen till en bild av sig. På mindre än tre sekunder reser jag ett tält mellan dina bokstäver. Ett litet grönt tvåmanstält. Sedan reser jag på lång semester in i din historia.”

Samtidigt som det är enkelt, spontant, är det skrivet i symbios med det uttänkta, utan att det blir teori eller schematiskt. Den igenkännbara dikten hemsöks av något retsamt och mysko. En motröst som infiltrerar det hemtama. Du tänker på de bevingade, förståeliga, och poetiska ord som kan ha yttrats av Dom Pérignon när han av misstag fick i sig något som skulle bli champagne: ”Min gud, jag dricker stjärnor!” Exakt så är det med äkta poesi, att du känner dig ställd inför en ny erfarenhet, och då kan du också mumla frasen: ”Jag dricker stjärnor när jag läser Gro Dahle”.