att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 sep. 2014

Himmelstrand, John Ajvide Lindqvist


När jag för några somrar sedan läste John Ajvide Lindqvists Människohamn resulterade det i att jag inte vågade bada på hela sommaren. När jag nu läser hans nya roman Himmelstrand är jag glad att jag inte längre tillbringar några sommarveckor på Böda Camping på Öland, för jag skulle inte våga åka dit längre.

Åtta vuxna och två barn vaknar upp i sina husvagnar på en camping utanför Trosa, men alla andra har försvunnit, och med dem allt som omgett dem. Det som återstår är tomheten: ett fält, som sträcker sig över oöverskådliga vidder. De är kvarlämnade: ”Utkastade i tomheten av en okänd hand, i ett okänt syfte.” Ur skräcksynpunkt är det nästan som om Ajvide Lindqvist gör det för lätt för sig, då det här är själva urpremissen för en skräckhistoria.

Först undrar man förstås varför just dessa ska drabbas: den pensionerade fotbollspelaren Peter med sin bimbofru Isabelle och deras onda dotter Molly, handlaren Stefan och hustrun Carina och den blyga sonen Emil, det äldre strävsamma paret Douglas och Majvor samt de kufiska kanske-bögarna Lennart och Olof, som möjligen är överdrivet sympatiska. Ja, och så en katt och hunden Benny, ur vars hunsade perspektiv delar av förloppet skildras– ett berättargrepp som tas lite för långt, när han dussintals gånger sniffar efter ”barnbarnen”.

Åtta vuxna och två barn: tillräckligt många för att skapa konflikter, och ganska precis så många som det brukar vara i den här typen av berättelser, som i Stephen Kings The Stand och It. Men här verkar det mer handla om att slåss mot en ondska som finns i den egna levnadshistorien: var och en är utrustad med tungt bagage av neuroser, eller ett möte med en totemvarelse (fast snarare Nemesis), som nu är på väg att manifestera sig för dem ur den tomhet som omger dem. Det låter kanske lite som i Dagermans De dömdas ö.

Radion spelar gamla schlagerlåtar, alla skrivna av Peter Himmelstrand. Givetvis undrar de vad de hamnat i. En dröm? En dålig film? En bra film? Är det en parallellvärld? Är de rentav döda? Alla förklaringar låter vettiga. Och ovettiga. Fast om de är döda mister ju förloppet sin förankring, då kan vad som helst hända med dem utan att man bryr sig om hur det går. Någon måste väl offras, börjar man tänka, och kommer på sig själv med att önska livet ur exempelvis bitchen Isabelle.

Är det skrämmande? Ja, för fan, men bara för stunden, och det blir ett problem, inte bara för Ajvide Lindqvist, utan också för King, och många andra skräckförfattare jag har läst, att de skräms bara till en viss gräns. (Lovecraft är undantaget: den som ägnar sig åt den pardonlösa skräcken.) Det är för mycket gemytligt fryntligt som ställer sig i vägen. King lider också av det här, och det är nog ingen tillfällighet att hans mest skrämmande roman gjordes ännu mer skrämmande på film, när Kubrick rensade bort det mesta av spökerierna och övernaturligheterna i sin version av The Shining, men behöll idén att hotet kom inifrån familjen. Ajvide Lindqvist saboterar sin i grunden rätt kusliga intrig med lite för mycket tjo och tjim och skoj.

Det är mer sträckläsning än skräckläsning, och nog finns här överflödet av den typ av framåtrörelse som brukar läras ut på skrivarskolor, det vill säga att man hela tiden vill läsa vidare i denna lättbläddrade bok. Och barnet Molly skrämmer nog på riktigt ändå, med sin förmåga att dupera sin vuxna omgivning, få dem att dansa efter hennes pipa.

Ändå är det något symfoniskt över Ajvide Lindqvists stil, att han inte kan låta bli att ta i så att det blir överlastat, med flitigt bruk av upprepning och utdragna sekvenser. Även King skriver skräcksymfonier, och han är bra på att gå tillbaka till barndomens skafferi och plundra det på rädslor. Ajvide Lindqvist låter alla sina karaktärer ha tungt bagage och allt som sker har sitt ursprung i någon avgörande händelse i deras förflutna. Att de hamnar här som en bestraffning, ungefär som i Magnus Dahlströms skräckeldrama Järnbörd. Den var å andra sidan förtätad, medan här känns det efter ungefär halva boken som att det räcker, att man fått nog, och det är ändå innan monstren börjar sysselsätta sig allt för mycket. Man får väl inte heller något tillfredsställande svar på varför de hamnar i denna icke-värld.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar