att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 aug. 2014

Att skriva, Marguerite Duras


”Att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt. Jag skrev. Skrivandet har aldrig övergett mig.”

Goda råd är dyrbara. Man ska vara sparsam med att fördela dem, så jag nöjer mig med ett: varhelst du ser en bok av Marguerite Duras ska du göra allt för att lägga beslag på den, för annars gör någon annan det.

I år är det 100 år sedan Duras föddes, och jag antar att det är därför vi nu har fått den första svenska versionen av Att skriva, hennes näst sista bok från 1993 (den sista är förstås Det är allt, som liksom denna är översatt av Kennet Klemets, på samma förlag, ellerströms). Det är en vackert hudfärgad bok, som jag förutspår kommer att få klenodstatus fortare än du hinner lära dig uttala författarens efternamn.

Det är fem korta essäer i denna bok – den längsta, titeltexten, är en formidabel introduktion till hela författarskapet, och om det gäller att vara sparsam med goda råd ska du vara ännu mer sparsam med överdrifterna. Med det sagt är det en oumbärlig text för all som någon gång fått Duras-smittan.

Vem ska läsa det här, och varför? Den som skriver ska läsa. Vi går mot en allt mer utpräglad skriftlig kultur, med hjälp av smarta telefoner och läs- och skrivplattor. Fler människor skriver mer än till exempel den muntliga kulturen som var framträdande då jag växte upp, då det främsta instrumentet för kommunikation var något som hette ”heta linjen”, där man kunde ringa och prata med andra människor i grupp. Jag var oduglig i det avseendet. Ringde dit en gång, men vågade inte säga något alls.

Antagligen beror det på att jag likt Duras är en skrivande människa. Den som skriver talar inte, menar hon implicit och explicit i den här texten. Boken är skriven på det tysta språket. James Joyce var en talare i Dublin, men behövde flytta utrikes för att bli en skrivare, för att skriva de böcker han behövde skriva, på det sätt de behövde skrivas på.

Här rör det sig om text som håller andan. Duras har svårt för den ordningssamma litteraturen, den som lägger sig till rätta. Det finns i hennes böcker en oro, en tvekan, en vacklan, ett svaj. Vägvalet: ska det gå käpprätt?

Duras skriver i ett slags nonchalant överseende nedlåtande tonläge. Det är mer skarpt än robust, och jag antar att Klemets har lyckats skickligt i att återskapa det kortthugget hårda språket i originaltexten. Det är en excentriker som talar skriver, och hon ser ut att trivas i rollen som lite halvt förryckt författare. Hon pendlar mellan öppenhet och slutenhet, men blir aldrig besvärande öppenhjärtig – den lyxen spar hon till den senare dagboksliknande Det är allt. Även här släpper hon in döden, släpper in den fullkomligt. En rörande historia om en fluga. Hon ser på när flugan dör, det tar sin tid, och där blir hon flugan, den döende. Hon vill se döden, varifrån den kommer – utifrån? Inifrån? Från materian? Från det eteriska?

Det går att läsa den här boken som Duras estetiska programförklaring, där hon skapar sin egen logik, sina egna bortförklaringar. Dispositionen är nyckfull och associativ snarare än följdriktig. Hon uttalar sig tvärsäkert – ibland bara tvärt, eller på tvären. Språket viker inte. Det är som att hon blir mer tillåtande här, i texter som bjuder in döden. Det är känslostarkt. Man kan gråta, man ska gråta. Inte för att det hjälper ett dugg.

De övriga texterna i boken är en av de många stories som man antar Duras var full av: här om en ung engelsk pilot som har oturen att bli nedskjuten av tyska nazister och störta i en fransk by, på andra världskrigets sista dag. En äldre man besöker graven en gång om året i åtta år, men dör antagligen sedan. Konsekvent härrörs han till som ”ett engelskt barn”, och Duras visar underförstått att hon egentligen syftar på sin egen bror, som också dog under andra världskriget och hamnade i en anonym massgrav. Genom att kalla den tjugoåriga soldaten ”barn” visar hon krigets vidriga brott mot naturen. Det är också ett brott mot det otänkbara, att låta barn dö. Duras upprepning får samma effekt som när Paul Hardcastle i 80-talslåten ”19” upprepar genomsnittsåldern på de soldater som slogs i Vietnamkriget.

Det är tack vare att Duras inte var där själv när det hände som hon kan berätta om det med inlevelse, vilket ju provocerar många debattörer i Sverige, som menar att bara den som delar en erfarenhet har monopolet på att berätta om den. ”Rom” är en sorglig dialog i en film / om en filminspelning. ”Det rena antalet” handlar om att göra sig fri från samtidens smuts, reklam och vulgaritet, men också om orsaken till nazismens sammanbrott. ”Måleriutställningen”, slutligen, ger mersmak, där jag önskar få läsa mer av Duras som konskritiker, även om det är att begära för mycket.

Att skriva: det räddar livet på människor, eller det räddade livet på Marguerite Duras. Hon säger det, och det låter kanske som en löjlig sak att säga. Men det finns bara två sorters författare: de som skriver i visshet, och de som skriver i ovisshet. Det finns de som vet på förhand, men dit hör inte Duras – hon tillhör de som skriver tvivlets litteratur, de som upptäcker och utforskar det som inte redan finns. En gissning är att det är därför hon blivit en mer aktuell författare nu än under sin livstid, att det verkligen handlar om att vara före sin tid.

Hennes budskap, i den mån man ska vaska fram sådant ur en text som är rik i sig, går att korsa med Rilkes ord till den unge potentiella poeten. Brev till en ung poet är en annan oumbärlig text för oss skrivande människor. Rilke: ”Undersök anledningen som får dig att skriva; kontrollera om dess rötter når ditt hjärtas innersta regioner, erkänn för dig själv att du skulle dö om du inte tilläts skriva. Framför allt detta: fråga dig själv i nattens tysta timme: måste jag skriva?”

Vad innebär det att skriva? Kan man förstå det? Nja, inte genom att läsa den här boken, kanske. Man kommer närmre frågan. Du begär mer. Då får du fortsätta sökandet, gå vidare in i författarskap(en), börja hos Duras och gå vidare därifrån eller avsluta hos Duras, som likt alla stora författare är både en början och ett slut. Jag sa att den här boken är formidabel. Det är att säga för lite, att förbanna språkets brist på uttryck.

Då lär du dig att bejaka det mörka, lär dig att styra rätt in mot kaos, i en text där det vanligaste ordet är ”förtvivlan”. Samma dag som jag börjar läsa (en lördag) har Negar Naseh, som i januari kom ut med debutromanen Under all denna vinter, i DN tipsat om Le vice-consul, som inte ännu finns på svenska (som ett stort Duras-fan läser hon den på engelska). I Att skriva nämner Duras denna roman flera gånger.

”Det finns en skrivandets galenskap som är inuti en själv, en skrivandets rasande galenskap, men det är inte därför man är galen. Tvärtom.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar