att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 sep. 2014

Under gottsunda, Viktor Johansson


När Josef Fares gjorde Jalla jalla 2000 kändes det oerhört förhoppningsfullt och inspirerande. Svensk film var på väg mot en ny guldepok när ny digital teknik revolutionerade förutsättningarna för filmskapande. Var och en med digitalkamera skulle göra film utan krångliga filmstöd och dito avtal: de oförlösta genierna kunde nu göra sina konstnärliga filmer för liten penning – men nä, så blev det inte alls, utan 2000-talet har hittills visat sig vara en nästan undantagslös öken för svensk film.

Viktor Johansson debuterar nu som filmregissör, med filmen Under gottsunda. Filmen distribueras via tidskriften FLM. Det sägs ibland att det är nyttigt att ha erfarenheter från andra fält för den som vill göra avtryck – jag som lärare har till exempel omåttlig nytta av att ha jobbat inom mentalvården. Att Viktor Johansson har skrivit prosaböcker är något som knappast ligger honom i fatet – svensk film har på senare år saknat mycket, och välskrivna manus är bara början.
Johanssons senaste verk var Den mörka sporten, en bok jag var lite orättvist hård mot när jag skrev om den förra hösten. (Att det var ett förhastat omdöme visas om inte annat av att jag i efterhand ofta har tänkt på boken, i första hand på dess huvudperson, tennisspelaren. Han har en mindre roll i den här filmen.)

Här återvänder vi till Gottsunda utanför Uppsala, orten som kanske inte Gud men Sverige ser ut att ha glömt. Ingen vill veta av människorna här. De fyller ingen funktion. Det är övergivna unga människor som driver omkring, på övergivna platser, där höstlöven täcker idrottsplatserna, och munkjackornas huvor dras upp för att täcka de skygga ansiktena. De är inte tillräckligt coola, inte tillräckligt intressanta för att generera den typ av intresse som livsstilsmagasin och tv-program nosar sig fram till.

I romanen var det leken som drev tennisspelaren, och kanske just tennisen odlar denna fantasi i högre grad än andra idrotter. När jag var barn låg det alltid nära till hands att ”leka Wimbledon”, medan det skulle ha varit helt befängt att ha ”lekt NHL”. Varför då? Kanske helt enkelt för att om du ställer en tioårig pojke på skridskor vet han själv att de vingliga fötterna ligger så långt ifrån NHL som du kan komma, medan det på något sätt ändå gick att inbilla sig att när du stod där med den tunga racketen i handen och de stora filtbollarna i fickorna på tennisshortsen, så var du för ett ögonblick Vitas Gerulaitis.

Den värld som Johansson själv har fotat i filmen är nutida, men ser helt avstannad ut, som om det fortfarande vore det avslutade 70-tal som var min egen uppväxt. På den tiden var framtiden högteknologisk. Här innebär det samma sysslor: några åker longboard, några leker med kniv i koreograferade slagsmål, några bara dricker energidryck och sprutar vispgrädde rakt in i käften, för vad annars kan man göra?

Individerna här kommer från slitna familjeförhållanden. Det antyds en mamma som spårar ur, en bror som förtvivlat kommer på sagan om tennispojken för sin tjatande lillasyster. Man tar hand om varandra så gott man kan i Gottsunda, och det är gott nog.

Johanssons film rör sig svävande mellan fiktion och verklighet, mellan dokumentära inslag och iscensatta repliker. Mest imponeras jag av en makedonsk pappa som grälar med sin blonda tonårsdotter: ”Samhället har glömt bort oss”, konstateras krasst. Hans oresonabla och valhänta assimilering konfronteras av dotterns mer streetsmarta överlevnadsinstinkt, där den äldres cynism krockar med den yngres hopp. De tränar kampsport. Många tränar kampsport i den här filmen, och kanske är det så: man måste rusta sig, för att inte överrumplas av livet. Det är ett självförsvar.

Skillnaden mellan romanen och filmen är att den tidigare arbetade med antydningar medan vi här får något av ett facit. Romanens tennispojke reduceras här till ett förvuxet barn, vars försök att leka tennisstjärna blir en grotesk överdrift.

Att ta sig därifrån är inget alternativ. I stället är det fantasierna som är filmens bärande tema, och det är där det intressanta ligger, hur den arbetar med dessa lekar och fantasier, genom att låta de unga personerna vara kvar i sina drömmar. Tennisen är en av dem, att rappa är en annan, eller att dansa, sätta sina converse ned i asfalten och spegla sig i regnpölarna.

Och Johansson ställer sig inte heller i vägen, utan han låter miljön vara – han behöver inte skita ned den, och han behöver inte agera förklarande farbror med någon nedlåtande attityd. Det är en film att gotta sig åt, och känna hur ungdomarnas hopp svävar fram genom de ljusa bilderna och den lätt hanterade musiken och de naiva men charmiga replikerna, som yttras med sådan distinkt lätthet att man inte kan göra annat än bli bedårad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar