att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 sep. 2014

Håkan på Ullevi, Paul Hansen, Jan Gradvall, med flera

I tidskriften ShortList intervjuar fotografen Kevin Cummins Nick Cave, och frågar om han läst Morrisseys bok, och svaret blir morrisseyskt: ”The autobiography? No. He's a great lyricist, but there's a tone in his voice I find unlistenable. That kind of lugubrious tone. There's the same tone in my voice, actually, and I find it equally unlistenable.” Det är ännu ett bevis på att alla som uttalar sig om Morrissey oundvikligen förvandlas till honom, men också att oavsett vad man tycker om Morrissey blir allt som skrivs och sägs roligt, fyndigt och intressant.

Så kan man inte säga om Sveriges mest morrisseyska artist Håkan Hellström. Jag har fortfarande aldrig hört eller läst något intressant om honom. I somras spelade han på Ullevi och slog då ett gammalt Bruce Springsteen-rekord, och givetvis ska det firas med en minnesbok utgiven av förlaget Max Ström, Håkan på Ullevi, proppfylld med fotografier och fyra korta texter skrivna av Jan Gradvall och Paul Hansen (vem som har skrivit vad blir vi inte informerade om). Boken är tryckt i begränsad upplaga – det gäller visserligen alla böcker – utifrån spelningens datum, och av de 14607 böckerna har jag i min hand nummer 656.

Bilderna blandar några få bakom kulisserna-scener, samt generösa bilder på trollkarlen framför publikhavet. Som alla trollkarlar har han en hatt, och det mest intressanta i textmaterialet är väl att han planerade att ha på sig Pluras lånade hatt, men den visade sig vara i fel storlek, så då tog han på sig en annan hatt, och det är den han har på spelningen, och på bilderna … På tal om trollkarlar var Carl-Einar Häckner en av förartisterna.

Texterna i boken är lite väl intresserade av att förmedla det rekordartade med spelningen. Musik som idrottsprestation. Hellströms genombrott under 00-talet saknar väl motstycke i svensk musikhistoria, bland annat genom att det har skett i sådan symbios med kritikerna – sällan eller aldrig har publik och kritik varit så eniga.

Det lite sorgliga, kan jag som utomstående tycka, är att konsertens utbrott av spontanitet var så väl förberedda. När impulsiviteten blir koreograferad är den inte längre av intresse, då blir den något annat, något mer beräknat och cyniskt. Konserten generalrepeterades någon vecka innan med gästartister i en källare inför 200 utvalda fans. Och hur spontant är mellansnacket, som här finns återgivet in extenso?

Bilderna är bättre än texterna, som pliktskyldigt repeterar karriärens höjdpunkter, och tar upp ryktena om falsksång med att skylla på att det är svårt att sjunga bra i tv, och att hans ”texter inte låter som någon annans”, vilket ju inte är den vassaste slutsatsen. Det är dock snygga bilder, söta bilder. Hellström har på sig en Musse Pigg-tröja. Vi får veta att en av hans kompisar är Erik Hamrén. De har pluggat portugisiska tillsammans.

Om Kent är det perfekta svenska rockbandet – lagom buttra farbröder som gör lagom spännande socialdemokratisk musik med endimensionella texter – är väl Håkan Hellström mer apart, och hans framgångssaga mer osannolik. Hans explosiva extatiska excesser har mycket lite med svensk mentalitet att göra, men kanske det är just därför, att han tillåter lagomsvensken att för en stund glömma sina hämningar och erbjuda en biljett till en tillvaro där man får ge känslorna fritt spelrum.

Tyvärr är ju känslorna bara av det gemytliga slaget. På bilderna är Hellström en sorglös gamäng, och hela konserten ger intryck av att pumpa fram glädje i så många timmar som möjligt, att låta euforin siktas ned över de drygt hundratusentals händerna som sträcks upp i luften. Men fan heller att jag nöjer mig med eufori när jag går på konsert.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar