att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 mars 2014

Selma Lagelöfs En herrgårdssägen, Marcus Ivarsson


För länge sedan fanns det en ambition att göra svenska litterära klassiker angelägna för yngre läsare. Det gjordes en serieversion av Strindbergs Röda rummet på 80-talet, men ambitionerna stannade väl ungefär där, för jag kan inte komma på fler exempel. Att man inte vände sig till Hjalmar Söderbergs romaner är en gåta, då de i högre grad än Strindberg vore tacksamma att illustrera. Men är det ens en bra idé då, att locka med serier, när det är så uppenbart att ungar inte läser serier längre, åtminstone inte i den omfattningen som skedde på 80-talet?

Bearbetningar av Selma Lagerlöf har en lång historia, med i första hand stumfilmsversionerna som hotade att bli så många att författaren själv fick sätta ned sin stövel och markera sitt konstnärliga veto. En herrgårdssägen, en av hennes bästa romaner, blev både teaterpjäs, där hon själv stod för texten, och film – Gunnar Hedes saga. Det finns ju hos Lagerlöf ideala förutsättningar, och även om hon själv var tveksam till stumfilmerna utgjorde de ofta passande illustrationer till hennes mäktigt melodramatiska berättelser.

Och så nu serieversionen, bearbetad av Marcus Ivarsson. En kan inte klaga på ambitionen i has projekt. Han har umgåtts med romanen en längre tid, läst in sig på sekundärlitteraturen, inklusive Sven Arne Bergmanns lite färglösa avhandling, och även gjort gedigen research kring tiden som romanen skildrar, allt för att skapa en så autentisk miljö som möjligt. Självfallet har han gjort sig bekant med de olika illustrerade utgåvorna, med teckningar av Georg Pauli respektive Einar Nerman (jag delar inte hans negativa uppfattning om Paulis version, som jag tycker är charmigare än Nermans).

Omslaget antyder viss faiblesse för Hans Arnolds bildvärld, och det känns överlag som att Ivarsson gjort sig hemmastadd i en 70-talsestetik, med murriga färger – hela boken är liksom sepiatonad i brunt, med någon slags fuktfläckar lite här och där, och mängder av böljande konturer. Att Ingrids frisyr ser ut som att någon hällt spaghetti över henne får man kanske smälta.

Det svåra är ju att visualisera Gunnar Hedes förvandling till Getabocken, göra det trovärdigt att Ingrid inte skulle känna igen honom. Kapitlen där hon vacklar mellan misstanke och tvivel lyckas Ivarsson ändå skildra skickligt, så att man som läsare delar hennes ambivalens. Även de svåra delarna med hennes skendöda tillstånd och närvaron av fru Sorg hanteras känsligt, även om det här blir lite för tydligt att Ingrid drömmer (Lagerlöf är något mer subtil i detta avseende).

Texten integreras bra med bilden. Det är en version som gör vissa dunkla saker tydligare. Lagerlöfs roman handlar ju till största del om kärlekens mirakulösa egenskaper, om hennes djupa inlevelse med Hedes öde. Den som förstår hatar inte, menade hon i Gösta Berlings saga, om en annan olycklig man. Ingrid är en föregångare till terapeuten, som med list och lust ledsagar Hede ut ur dennes mörker, trots att det är så lockande för honom att gömma sig i det, skapa ansvarsfrihet.

Här blir realismen ibland starkt förankrad i det reella, som när Hede helt sonika kliver ned i Ingrids grav rustad med en skruvmejsel. De bästa stunderna är ju när Ivarsson låter texten vila, när han låter bilderna göra jobbet – det blir annars lite för ängsligt bevakande av romantexten, att försöka få med mesta möjliga. Tyvärr slarvar Ivarsson bort romanens kanske bästa scen, där Hede med skridskor på fötterna liksom glider från sin galenskap in i det friska.

Annars kan sägas att bilderna i viss mån förstärker det melodramatiska och teatraliska i romanen. Det kan alltid hävdas att jag ville ha en lite högre panna på Hede, att han har lite för många böcker i sin bokhylla i inledningen för att riktigt passera som den slacker Lagerlöf gör honom till. I andra avseenden är det här ju texttroget, nästan lite för mycket så.

Hur då? Jo, om du tänker dig en filmatisering, då får du acceptera att det är en tolkning av romanen, en tolkning som måste göra sig av med vissa saker, förstärka andra, och kanske överbetona somligt. Här rör sig Ivarsson över hela romanen, utan att egentligen tillföra något. I efterordet frågar sig Ivarsson retoriskt vad ”Selma” skulle ha tyckt om hans tilltag: det är en fråga han inte för sitt konstnärliga liv skulle ha ställt sig! Då kunde han nog ha tillåtit sig djärvare saker.

4 kommentarer:

  1. Fast... han tillför nâgot: min 5-âriga dotter tog den med andakt i röst i sina händer där under juldagarna pâ Mârbacka och har inte släppt den sen. En favoritroman, för övrigt.

    SvaraRadera
  2. Låter lovande! Jo, jag kan tänka mig det, och jag måste nog säga att det positiva överväger. Var bara det att jag hade hoppats på ännu mer.

    SvaraRadera
  3. Något helt helt annat, kunde inte gärna skriva i din f.d. blogg – du läser nog inte kommentarerna där (poster från 2009). Först, jag har verkligen upptäckt Jenny Wilson. Kunde ha varit tack vare dig men det var efter Petra Marklund Wanglers dokumentär. Och så läste jag din recension av Strage Text från 2009, mycket bra sammanfattning. Senaste dagarna har det slagit mig att min musiksmak är precis lika eklektisk, det är verkligen så (men Henric de la Cour, lyssnade du på Yvonne? jag har helt missat honom).

    SvaraRadera
  4. Haha, ja, det låter bekant. Det är ju från Jennys första soloskiva jag har knyckt etiketten "An intellectual look", nånting med "My nose is bleeding from rubbing it into books / I'm working hard on an intellectual look" ...

    Jo, nog lyssnade jag på Yvonne på mitten av 90-talet, en del, men var inget större fan, minns mest att de avfärdades som Joy Divison-epigoner.

    SvaraRadera