mot. vidare. mot., Johan Jönson

Att ta del av Johan Jönsons ordflöde är något som både kräver och ger tillbaka till läsaren. Han lägger bit för bit i ett omfattande pussel som säger oerhörda och oerhört viktiga saker om vårt samhälle.

Med sina senare böcker håller poeten Johan Jönsson på att skapa ett allt mer expanderande universum. Den norska kritikern Susanne Christensen föreslog för mig på twitter att hans nästa bok utges som en ny planet i solsystemet. Den kan gott få ersätta Pluto, svarade jag.

mot. vidare. mot är den klart mest omfattande diktbok jag har läst. Till det nya hör att den innehåller flera längre sjok av prosatexter. Som vanligt rör det sig om politisk poesi utan förenklade pekpinnar: Jönson är ursinnig, och detta ursinne kanaliserar han i ett monomant skrivande.

Texten landar någonstans mellan John Does hatiskt nedplitade journaler i filmen Seven och Göran Sonnevis svepande samtidskommenterande dikt, här och där avbrutet av lyriska partier av sällsam skönhet. Men det liknar också en analysands monolog. Därför tycker jag mig efter läsningen nästan vara berättigad att kvittera ut arvode som psykoteapeut.

Ibland kan jag undra om det är ohyggligt bra, eller om det bara är ohyggligt. Men det känns som att det är där själva poängen befinner sig – att Jönson gör sin text så obekväm som möjligt. Det är inte helt lätt att tycka om den, speciellt inte när han ger uttryck för hämndfantasier. Men till skillnad från förra boken är dessa åtminstone inte namngivna, utan han nöjer sig med att önska livet ur i synnerhet invånarna i Stockholm.

Men till skillnad från en del andra manliga kverulanter – Lundell, Birro, Norén – rör sig Jönsons idéer mer utåt, där han utnyttjar de egna sjukdomarna och tillkortakommandena för att kommentera samhällsbrister. Med alla kanaler öppna, där du inbjuds att följa ett människoöde. Då blir det också mer dialog än monolog, och jag tror det är så vi ska läsa det här: som en inbjudan till samtal, att det är något som ger impulser till vidare diskussion.

Det är valår, och en rätt stor del av mig skulle bli besviken om svenska politiker helt förbiser den här politiska boken när de ger sig in i valrörelsen. Fast politiker blir väl hellre hänförda av mer tvärsäker litteratur.

Jönson lånar olika stilar, däribland den sene Becketts, i en samplingsteknik som också inkluderar intryck från filosofisk läsning, liksom en del teoretisk terminologi, däribland det egna ordet ”zoembient”, som kan vara en kombination av grekiskans ”zoe” (liv) och engelskans ”ambient” (omgivning).

Trots en del i mitt tycke onödigt självkritiska betraktelser, där han dömer ut sina senare böcker med det klena argumentet ”ingen förstår mig”, inbillar jag mig att han är fullt på det klara med att han håller på med något ytterst viktigt. Johan Jönson är helt enkelt en av vårt lands ärligaste och angelägnaste samtidsskildrare: ”Det finns ingen väg ut / ur det här samhället. Därför / finns du. Ingen väg ut, / bara vidare, omkring.”

Så nog tror jag att det blir precis som den här boken råkar inledas: en”fortsättning följer”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/3 2014)