att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 mars 2014

Tusen tranor, Ann Lagerhammar


Det är en väldigt vacker tillägnan i Ann Lagerhammars nya roman, Tusen tranor (Forum): ”Till alla dem som i någon mening är på flykt”. Det är ord som utgör en klangbotten till berättelsen, och dess innebörd får sin betydelse först när man läst ut hela romanen.

För det är så med vissa böcker, att det är svårt att skriva om dem. Av olika anledningar. I det här fallet handlar det bland annat om att det finns risk att man avslöjar för mycket av händelseförloppet. Eva kolliderar med bilen, när hon har bråttom till faderns födelsedagsfest, som hon ansvarar för. Hennes ordnade tillvaro får sig en knäpp, när hon inte kan köra offret till akuten – hon har druckit whisky.

Så hon lämpar av honom i pappans gamla övernattningslägenhet, förser honom med ett litet matförråd, och är övertygad om att hon ”i morgon” ska fösa bort honom, men det vill sig inte. Han är på flykt, inbillar sig att han är i London: i själva verket är de i en sydsvensk stad. Han heter Amos, och hans historia berättas parallellt med hennes. Vi får veta en del om titelns tusen tranor, att det bygger på en myt att när någon har vikt tusen papperstranor ska ens önskningar uppfyllas.

Fast så vidtar efter lite drygt hundra sidor hans egen historia, som är en lång tour de force i stil med monstrets muntliga berättelse i Frankenstein. Nu får hon – och vi – veta mer om honom, efter att ha följt hennes milda frustration, liksom hans, när han lika lite vet vad hon kan tänkas vilja utnyttja honom till. Kanske som sexslav, lyder hans initiala undran.

Lagerhammar skriver metodiskt, prydligt, ordentligt. Nu är det här inte riktigt kardinaldygderna för svensk prosa. Det kan bli för stelt, för tillrättalagt. Realismen kan också kväva berättelsen, när allt förklaras. Man väntar sig kanske en renodlad kärlekshistoria mellan Eva och Amos. Kärlek är ju det som rubbar alla (ordnade) cirklar, och sådana verkar Eva ha gjort sig beroende av.

Samtidigt betyder namnet Amos ”bördornas bärare”. Av sitt folk utses han till ”den utvalde”, den som ska plugga och göra sig ett namn. Nu blir det inte så, av diverse orsaker, som här inte behöver förklaras. Bara det att saker inte riktigt är som de förefaller vara, och däri ligger nog romanens budskap, att den vill få oss att bryta vanetänkandet och hitta nya fräschare mönster. Fördomar behöver komma på skam. Det här gäller inte bara Amos – att vi behöver se bortom ytan när vi ställs inför det ”främmande”, utan även Eva, som är i behov av förändring.

Hon har till exempel ingen bra relation till sin dotter Pella. Det är rimligt, och högst trovärdigt skildrat. Lagerhammar har skrivit en tankfull roman om hur människor hör ihop, i synnerhet när vi minst anar det. Det är så mycket vi tar för givet, sådant vi behöver revidera. För att saker aldrig förhåller sig så enkla som vi tror. Det är skrivet med fin inlevelse, och med skickliga grepp som låter berättelsen byta skepnad och stil, framför allt i hur spänningen hålls vid liv, tillåts vara oklar och suggestiv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar