att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 mars 2014

Mary Jones historia, Elin Boardy


Elin Boardy har skrivit en läsvärd roman om den enbente Long John Silver, hjälten från Stevensons klassiker Skattkammarön. Det är en pastisch som skickligt undviker de frodiga skrönorna, och i stället erbjuder lågmäld underhållning.

En del karaktärer från litteraturhistorien lever längre än andra, och får finna sig i att ständigt tjänstgöra åt nya författares mer eller mindre lyckade omskrivningar. Från svenskt håll bygger ju ett otal romaner från senare år på karaktären Doktor Glas, medan vi kunnat läsa ungefär lika många nya versioner som handlar om Jane Eyre.

Eftersom Robert Louis Stevenson lämnade sin enbente hjälte Long John Silver åt vidare öden i sin roman Skattkammarön antändes på 90-talet Björn Larssons nyfikenhet, och fick honom att skriva en roman som utgav sig vara Silvers självbiografi.

Det är nog ingen vild gissning att Elin Boardy har läst Larssons bok. Åtminstone förefaller den tidstypiskt omständliga titeln på Larssons bok vara speglad i hennes: Mary Jones historia. Nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig om Mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva.

Här koncentreras det som synes på det som brukar kallas ”den kvinnliga erfarenheten”. Mary är en tolvårig tjej som får anställning hos Silver och hans färgstarka hustru Dolores på deras krog i Bristol. Dolores lär henne läsa och skriva, och när Silver dör berättar Mary deras spännande historia, förmedlad av dem i tur och ordning – med Dolores sinne för nedtonad realism och Silvers känsla för den barska skrönan.

Men mest är det Marys egen historia, hur hon från sidan av betraktar paret, och lär sig några hårda läxor om livet. Hon är en iakttagare, och som sådan så oansenlig och underskattad att hon av bara farten får veta saker som nog annars förblivit förborgade.

Elin Boardy har gott sinne för det balanserade, och för detaljen. Det här är en genomarbetad roman som lyckas vara prydlig utan att bli prudentlig. Hon har också hittat sin egen nisch, där hon söker sig bort från nutiden: debuten Allt som återstår utspelade sig i 1900-talets början, och Mot ljuset strax efter andra världskriget.

Här skriver hon med lätt hand, och imiterar med hög trovärdighet en obildad ung kvinnas talspråk från 1700-talet. För att ge emfas åt autenticiteten behålls Marys överstrukna rader, och en och annan anglicism får slinka med för att påminna läsaren att vi läser en förment översättning.

Marys språk tar helt enkelt över Boardys, på något sätt. Då ingår också ett resonemang kring skrivandets villkor, vad som sker när man hittar sitt ämne. Inte behöver man heller ha allt för klara minnen av Skattkammarön, utan det går utmärkt att läsa det här som en fristående historia.

Jag gillar det här tilltaget, kanske främst därför att Boardy är så diskret, att hon inte behöver vara påflugen. Fiktion handlar om att luras, och här har svensk litteratur fått en författare som är bra på att luras, alltså en riktigt skicklig fiktionsförfattare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/3 2014)

2 kommentarer:

  1. Å! Som jag sett fram emot denna bok! Och så har jag "Mot ljuset" kvar att läsa också. Vad roligt med en så fin recension. Jag blev helt begeistrad nu! :)

    SvaraRadera
  2. Tack! Jag tycker den här är snäppet bättre än Mot ljuset faktiskt.

    SvaraRadera