att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 mars 2014

Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivitet, Thomas Nydahl


I några år nu har jag läst Thomas Nydahl. Dels genom dagliga besök på hans blogg, för att ta del av reflektioner kring litteratur och fadomusik, och dels genom en flitig bokproduktion. På senare år har han förflyttat sitt fokus mot politik och samhällsfrågor, och det är där hans nya bok hör hemma: Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivism (Occident förlag).

Utifrån sin bakgrund i den extrema vänsterrörelsen – han definierar sig som stalinist – torde Nydahl ha gott om fötterna när han nu tar sig an nutida extremister. Han går tillbaka fyrtio år i tiden, till sin egen vilsna hemvist, och nog kan sägas att åtskilligt är annorlunda. Det har blivit allt svårare att skylla på naivitet, till exempel. Hur kan då unga människor fortfarande lockas av totalitära rörelser?

Det nya med Nydahls bok är att han mer eller mindre introducerar begreppet de identitära på svenska. Han är väl inläst, och erbjuder resonemang som har tänkts klart. Ett av dem handlar om driften mot utanförskap som verkar vara gemensam för ytterlighetsfolket, om det rör sig om en vilja att definiera sig i det annorlunda. Om fasan i att vara en Svensson, om att hitta en identitet utanför den kvävande normen.

Ett av problemen som Nydahl identifierar i den svenska samtida politiken är föga förvånande att rädslan att förlora är viktigare än modet att vinna. Alla håller sig på defensiven, och i längden är det förödande – för partiet, för samhället. Sverigedemokraterna kan sägas upprepa det som Baudelaire föreslog var Djävulens äldsta trick – alltså att få människan att tro att han icke existerar. I snart fyra år har vi inte låtsats om SD, och tacka fan för att vi får betala priset i september.

Med tanke på det prekära pekunära läget – kan vi klandra partierna för att de inte vill vinna valet heller? Vem vill peka ut riktningen mot fyra års ekonomiskt kaos? Sällan har väl ett regeringskollektiv känts håglösare än Alliansen i dagsläget, och lika sällan har vi sett en opposition som varit så kraftlös i sina angrepp. De som är minst dåliga lär väl vinna valet i höst.

Därför, bland annat, tror jag att Nydahl överger definitionerna vänster och höger, menar att de har spelat ut sin roll. Med Arnaud Delrieuxs ord: ”Nitthonhundratalet var ideologiernas århundrade […] Tjugohundratalet kommer att bli identitetens århundrade.”

Skillnaden mellan några av de nya grupperna är att man orienterar sig mot en mer intellektuell eller intelligent (eller läskunnig) hållning, och kanske det kan oroa mer än råskinnens förehavanden. Det är en fråga som väntar på sitt svar: hittills är nog järnrörspolitikerna farligare för allmänheten än de som vässar sina argument med Gramsci och Nietzsche.

Nydahls bok diskuterar hur de identitära rörelserna växt fram i länder som Frankrike, England, Ungern, Grekland, Danmark … I Sverige i form av Nordiska förbundet. Men det finns gott om utbrytarförbund, som jag kunde lista här, eller låta bli, skylla på utrymmesskäl (internet är inte oändligt, va?). För det ser ut som att hat verkligen föder hat, att det som dessa rörelser mest åstadkommer är att alstra nya fiender hela tiden, även bland de egna leden.

Nydahl tar också upp Roger Scrutons ord oikofobi, alltså föraktet för den egna platsen. Om vi svenskar blev stoltare skulle det finnas mindre grogrund för rasism. Ja, det låter som en vettig tanke, att vårt nationella självförtroende behöver rättas till.

Nydahls röst är indignerad, men det är en upprördhet som aldrig tar över tonfallet, utan han behåller nykter balans. Kort sagt är det en uppfordrande röst, en röst som manar till förståelse. Det är också skrivet med en följsam stil, där han har journalistens pedagogiska blick för hur saker ska presenteras överskådligt. Han har också sinne för att skriva rappt utan att det blir kortfattat, och det är också befriande att läsa någon som inte har ett neurotiskt förhållande till jargong och corporate bullshit.

Ska han kallas för något, torde det vara reaktionär. Desillusionerad, därmed? Nja, det är fortfarande en bit kvar tills uppgivenheten nås, och nog finns en del av det agitatoriska kvar. I det korta perspektivet kan det te sig som att han fjärmar sig, men han gör det utan att göra avkall på sitt engagemang i vår tid och dess öde.

Slutackordet lyder profetiskt och dystert. Som det står i sången: ”I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken, / I saw guns and sharp swords in the hands of young children, / And it's a hard, it's a hard, it's a hard, and it's a hard, / It's a hard rain's a-gonna fall.”

9 kommentarer:

  1. Jag kommenterar inte din text eller vad jag läst hos Thomas. Bara: "Om vi svenskar blev stoltare skulle det finnas mindre grogrund för rasism. Ja, det låter som en vettig tanke, att vårt nationella självförtroende behöver rättas till. är för mig en vägvisare mot avgrunden. Dessutom helt onödigt, självförhävelsen är en del av "svenskarnas" DNA.

    SvaraRadera
  2. Inte säker på att det behöver vara så, även om jag medger att självförhävelse är något svenskarna också sysslar med. Men det finns något masochistiskt över att ständigt behöva ge ett visst negativt beteende epitetet "typiskt svenskt". Likaså finns det anledning att fundera kring vuxna svenskars användande av gula matchtröjor när landslaget spelar fotbollsmatch, hur sunt det är egentligen ... Men det är en annan fråga, åtminstone delvis.

    SvaraRadera
  3. Hej Bernur,
    "I snart fyra år har vi inte låtsats om SD." Vad menar du? Det talas ju SD överallt och hela tiden.
    /MPÄ (http://magnuspangsal.wordpress.com)

    SvaraRadera
  4. Bernur,
    "I snart fyra år har vi inte låtsats om SD...". Vad menar du? Det talas ju SD hela tiden och överallt.
    /MPÄ (http://magnuspangsal.wordpress.com)

    SvaraRadera
  5. Nja, det som sägs ger ju en rätt eufemistisk bild av vad de vill. De bidrar till ett djävligare samhälle, till ökat avstånd mellan människor, men det som omtalas är annat.

    SvaraRadera
  6. Käre vän: det var du som skrev "vi svenskar" och det var därför jag satte "svenskar" inom citationstecken i min kommentar. När jag skriver om självförhävelsen är det inte någon masochism eller slentrianreaktion - jag grundar det på ett 40-årigt betraktande utifrån och på uppfattningar från medborgare i flera andra länder - dock framförda med handen framför munnen.

    Nationalismen -även i dess mest oskyldiga form- är det första steget på det sluttande plan som slutar i Auswitch. Att rekommendera "nationellt självförtroende" för att motarbeta rasism är att försöka driva ut djävulen med Belzebub. Det går som regel inte så bra.

    SvaraRadera
  7. Tycker du åtminstone kunde ha nämnt att identitärerna faktiskt är en fascistisk rörelse. Folk får väl tycka vad de vill, och jag kräver naturligtvis inte något av dig Bernur, men som sagt, tycker ändå det är på sin plats att nämna detta faktum. (Är det något Nydahl försöker dölja?)

    SvaraRadera
  8. Apropå ordet reaktionär har det väl fått en renässans, ett nytt lyft i svenskan som någonting om inte föredömligt så tolerabelt eller rentav tänkvärt, efter det att Horace Engdahl publicerade sina tjugo Reaktionära betraktelser i DN den 14 mars 2010 (betraktelserna ingår ju också i samlingen Cigaretten efteråt (2011). Jag förmodar att det är mot den bakgrunden användningen av ordet ska ses på den här bloggen.

    ”Vi svenskar” får av en finlandssvensk betraktas som en del av en föreställd gemenskap som känns samtidigt främmande och välbekant. Svensken vet ofta bäst, är modernast och mest välinsatt, det har vi fått lära oss mycket tidigt i vår kultur.

    Sven-Erik Klinkmann

    SvaraRadera
  9. Apropå ordet reaktionär har det väl fått en renässans, ett nytt lyft i svenskan som någonting om inte föredömligt så tolerabelt eller rentav tänkvärt, efter det att Horace Engdahl publicerade sina tjugo Reaktionära betraktelser i DN den 14 mars 2010 (betraktelserna ingår ju också i samlingen Cigaretten efteråt (2011). Jag förmodar att det är mot den bakgrunden användningen av ordet ska ses i den här bloggen.

    ”Vi svenskar” får av en finlandssvensk betraktas som en del av en föreställd gemenskap som känns samtidigt främmande och välbekant. Svensken vet ofta bäst, är modernast och mest välinsatt, det har vi fått lära oss mycket tidigt i vår kultur.

    SvaraRadera