Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivitet, Thomas Nydahl

I några år nu har jag läst Thomas Nydahl. Dels genom dagliga besök på hans blogg, för att ta del av reflektioner kring litteratur och fadomusik, och dels genom en flitig bokproduktion. På senare år har han förflyttat sitt fokus mot politik och samhällsfrågor, och det är där hans nya bok hör hemma: Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivism (Occident förlag).

Utifrån sin bakgrund i den extrema vänsterrörelsen – han definierar sig som stalinist – torde Nydahl ha gott om fötterna när han nu tar sig an nutida extremister. Han går tillbaka fyrtio år i tiden, till sin egen vilsna hemvist, och nog kan sägas att åtskilligt är annorlunda. Det har blivit allt svårare att skylla på naivitet, till exempel. Hur kan då unga människor fortfarande lockas av totalitära rörelser?

Det nya med Nydahls bok är att han mer eller mindre introducerar begreppet de identitära på svenska. Han är väl inläst, och erbjuder resonemang som har tänkts klart. Ett av dem handlar om driften mot utanförskap som verkar vara gemensam för ytterlighetsfolket, om det rör sig om en vilja att definiera sig i det annorlunda. Om fasan i att vara en Svensson, om att hitta en identitet utanför den kvävande normen.

Ett av problemen som Nydahl identifierar i den svenska samtida politiken är föga förvånande att rädslan att förlora är viktigare än modet att vinna. Alla håller sig på defensiven, och i längden är det förödande – för partiet, för samhället. Sverigedemokraterna kan sägas upprepa det som Baudelaire föreslog var Djävulens äldsta trick – alltså att få människan att tro att han icke existerar. I snart fyra år har vi inte låtsats om SD, och tacka fan för att vi får betala priset i september.

Med tanke på det prekära pekunära läget – kan vi klandra partierna för att de inte vill vinna valet heller? Vem vill peka ut riktningen mot fyra års ekonomiskt kaos? Sällan har väl ett regeringskollektiv känts håglösare än Alliansen i dagsläget, och lika sällan har vi sett en opposition som varit så kraftlös i sina angrepp. De som är minst dåliga lär väl vinna valet i höst.

Därför, bland annat, tror jag att Nydahl överger definitionerna vänster och höger, menar att de har spelat ut sin roll. Med Arnaud Delrieuxs ord: ”Nitthonhundratalet var ideologiernas århundrade […] Tjugohundratalet kommer att bli identitetens århundrade.”

Skillnaden mellan några av de nya grupperna är att man orienterar sig mot en mer intellektuell eller intelligent (eller läskunnig) hållning, och kanske det kan oroa mer än råskinnens förehavanden. Det är en fråga som väntar på sitt svar: hittills är nog järnrörspolitikerna farligare för allmänheten än de som vässar sina argument med Gramsci och Nietzsche.

Nydahls bok diskuterar hur de identitära rörelserna växt fram i länder som Frankrike, England, Ungern, Grekland, Danmark … I Sverige i form av Nordiska förbundet. Men det finns gott om utbrytarförbund, som jag kunde lista här, eller låta bli, skylla på utrymmesskäl (internet är inte oändligt, va?). För det ser ut som att hat verkligen föder hat, att det som dessa rörelser mest åstadkommer är att alstra nya fiender hela tiden, även bland de egna leden.

Nydahl tar också upp Roger Scrutons ord oikofobi, alltså föraktet för den egna platsen. Om vi svenskar blev stoltare skulle det finnas mindre grogrund för rasism. Ja, det låter som en vettig tanke, att vårt nationella självförtroende behöver rättas till.

Nydahls röst är indignerad, men det är en upprördhet som aldrig tar över tonfallet, utan han behåller nykter balans. Kort sagt är det en uppfordrande röst, en röst som manar till förståelse. Det är också skrivet med en följsam stil, där han har journalistens pedagogiska blick för hur saker ska presenteras överskådligt. Han har också sinne för att skriva rappt utan att det blir kortfattat, och det är också befriande att läsa någon som inte har ett neurotiskt förhållande till jargong och corporate bullshit.

Ska han kallas för något, torde det vara reaktionär. Desillusionerad, därmed? Nja, det är fortfarande en bit kvar tills uppgivenheten nås, och nog finns en del av det agitatoriska kvar. I det korta perspektivet kan det te sig som att han fjärmar sig, men han gör det utan att göra avkall på sitt engagemang i vår tid och dess öde.

Slutackordet lyder profetiskt och dystert. Som det står i sången: ”I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken, / I saw guns and sharp swords in the hands of young children, / And it's a hard, it's a hard, it's a hard, and it's a hard, / It's a hard rain's a-gonna fall.”