att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 mars 2014

Stensamlarens sång, Sjón


Som det sägs i den här trakten: ”Vad Sjón är det här?” Det finns dessutom fog för denna eufemistiska förundran, då islänningen Sjón är en besynnerlighetens författare. För ett par år sedan skrev han ett lysande förord till en dansk översättning av Valerie Solanas S.C.U.M.manifest. Och han har som bekant gett ut några skumma böcker, samt var på 80-talet involverad i utkanterna av bandet The Sugarcubes, som parerade det gulliga med det farliga.

Enligt förlaget Rámus ”är det omöjligt att inte fängslas” när man nu ställs inför ett urval av hans poesi i boken Stensamlarens sång. Men den typen av svepande försäkringar aktiverar bara min skepsis. Låt mig bedöma sådant själv.

John Swedenmark har översatt, kanske från isländskan, kanske från engelskan (förlagan har varit utgåvan Selected Poems 1978-2013). Det är ett urval som rör sig baklänges i kronologin, och inleder med två tidigare osamlade dikter och bakåt till debuten som fullfjädrad sextonåring. Det här är en bra metod, som man önskar skulle vara lite vanligare – att få följa med i den motsatta utvecklingen. Man tillåts gå tillbaka till ursprunget.

The Sugarcubes var en ojämn samling individer som gjorde ojämna skivor, och rentav ojämna låtar, med en del briljanta infall och upptåg men tyvärr också minst lika mycket av tveksamma tokroliga tokigheter. Sjón skriver i något av samma tradition, med surrealismen som ledstjärna.

Mycket känns igen från den svenska eller jag kanske ska säga nordiska skarven mellan 80- och 90-tal, då mycket av poesin var så här putslustig och begrepp som stand up-poesi började användas. Jag misstänker att den här typen av poesi inte har stått sig särskilt bra. Att läsa Sjón är som att läsa en variant av Bodil Malmstens äldre dikter: dråpliga iakttagelser som lever högt på sin charm. Men charm är en riskabel egenskap i dikten, som oftast klarar sig utan sådana insmickrande knep, utan hellre vill vara obekväm och burdus och tvär.

Samtidigt tycker jag om en del i den här boken, och kan tycka att Sjón är något fränare än sitt rykte som en slags nyckfull ord-drejare. När han här något av vägrar fälla ut sina vingar: ”tanken släpper aldrig sitt grepp / vare sig om minnesfragment eller nyheter / den liknar aldrig en utfälld vinge”. Första dikten här handlar om ett upphittat kvinnolik, men sedan blir det kanske för mycket av banaliteter: pepparkakselefanter, sjungande ananas och en sol som liknas vid en apelsin. Nog för att barnsligheter ibland är en tillgång. Nog för att måtta också är en ibland överskattad grej. Men det behöver möta något slags motstånd, och så händer inte riktigt här.

Då är Sjón för mycket av spjuveraktig sångtextförfattare, lite för mycket av den där drastiske tjo-tjim-skojaren med gamängblick och yvighet i gesterna. Trollkarlsklichéerna trillar fram. Sångtexterna kan ha starka rader, men lika mycket av det vett- och meningslösa. Dikterna liknar ibland havererade cut up-experiment: ”du såg mig i trädgården / som en ängel / jag gav barnen sockerbullar”. Hm … låt mig tända en sydamerikansk cigarill medan jag funderar på detta … Dråpligheten är inte så klädsam, utan hade behövt mer av mystik och förtätning. Men ordkaskaderna är ju surrealismens grej. Jo, men vi har också sett i förlaget Spinx utgivning att surrealismen inte enbart är skolboksvariantens tradiga associationsflöden, utan kan röra sig mot dystrare och mindre behärskade trakter, mot gotiska mardrömmar och klibbig sexualitet.

Och galenskap. Sjón uppvaktar minsann galenskapen, men det är mer av den typen av camp galenskap som finns hos The Sugarcubes generationskamrater The Madness, alltså något som med en påträngande självmedvetenhet rör sig på ytan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar