att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 mars 2014

Lady Lazarus, Helena Dahlgren


”Lady Lazarus” är titeln på en av Sylvia Plaths mest geniala dikter: ”Ur askan / stiger jag, mitt hår är rött, / jag äter män som kött” (översättning Jonas Ellerström och Jenny Tunedal). Helena Dahlgren lånar inte bara titeln till sin novell Lady Lazarus på Mix förlag, utan också en del av det absurda tonfallet och det rasande hämndbegäret som Plath investerade i dikten.

Det är 8 mars, som varje år, med samma påminnelser om att feminismen är en baby som knappt lärt sig krypa på den bättringsväg den vistats i lite drygt hundra västerländska år. Vi vill se den gå! Se den släntra! Se den springa! Men den kryper saktmodigt fram, och kanske vi inte har något val: när jag nämner F-ordet i ett klassrum värjer sig majoriteten av eleverna, och med misslynta grimaser tror de att jag syftar på kvinnor som inte rakar armhålorna och ägnar dygnets alla vakna timmar åt att hata män.

Det är 8 mars också i novellen. Tre hämndgudinnor på ett sunkigt fik funderar på varför det går så långsamt. Varför babyn feminism ser ut att krypa baklänges rentav.

Snabbt klipp till en skolkorridor. En rödhårig tjej mobbas av imbecilla killar: en scen som spelas på varje djävla skola varje djävla dag under hela djävla läsåret. Man ska inte ta skit, vet hon, men det är lättare att säga än att leva upp till. Tills … men låt mig inte här avslöja vad som händer i den här spännande korta novellen, bara att det är något högst oväntat som sker när denna nära kusin till Stephen Kings Carrie sätter ned sin fot.

Dahlgren har fattat att Sylvia Plath är en idealisk ingång till en novell om feminism, liksom att det är en fin idé att låta den nutida tjej-Lazarus lyssna på PJ Harvey. Dikten tillåter henne att skriva kaxigt om flickan som mobbas på skolan. Tonfallet är småbusigt, smårebelliskt. Ämnet är skickligt hanterat, speciellt i den inlagda kursiverade parentesen: i efterhand, ska vi vara nöjda med hur vi agerade som barn eller ungdomar? Att det aldrig är för sent att ångra sig. Det är lätt att tänka på Anna Odells film Återträffen: det som har en så avgörande betydelse för den som mobbas är något som helt lätt kan skuffas undan av den som mobbar, att det betyder inte ett skit för detta djävulsbarn, som fortsätter leva helt omedveten om vilka skador hen har orsakat.

(För några år sedan råkade jag på en norrländsk buss se en av mina plågoandar, som var tre år äldre än mig och i sin feghet mobbade mig systematiskt en tid. Det var en triumf att se hur erbarmligt löjlig han var nu, som vuxen: en fjant, med ett futtigt skitliv framför sig.)

Det intressanta med Dahlgrens novell är hur hon låter Plaths dikt ta konkret form, hur hon låter orden bli bokstavlig sanning. Att dikt fungerar som besvärjelse är för mig en självklarhet, men sällan har jag sett det så tydligt illustrerat som här, där orden blir trollformeln, blir levande.

Problemet med att feminismen som baby är också att ingen tar den på allvar: det går att raljera kring 8 mars och kvinnodagen och kampanjer som ska stärka kvinnors självförtroende att reclaima f****n, men det sker alltid med överseendets nedlåtande blick. Sanningen är ju att det händer för lite, och det händer för långsamt. Dahlgrens novell må innehålla övernaturliga inslag, men det som skildras är högs autentiskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar