att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 mars 2014

Glupahungern, Andrea Lundgren


Uppe i det mörkaste och djupaste av Norrbottens skogar ligger Djuptjärn, stället där naturens mystiska uråldriga krafter alstras. Det är åtminstone premissen i Andra Lundgrens djupt märkliga roman Glupahungern (Natur & Kultur), som faktiskt är ett riktigt udda inslag. Även om förlaget jämför med Stefan Spjut och Steinar Bragi, två andra som släpper lös naturens dolda sidor, tycker jag att det är problematiskt att skapa sådana motsvarigheter.

Framför allt är Lundgrens stil av ett ovanligt slag: nedtonat, nästan helt olitterärt utfört, och kan ge intryck av att vara tafatt. Det är en lakonisk stil som går rakt på sak och förlitar sig på berättelsen, med en kärv humor av barskt slag.

Med enkla medel förmedlar ändå Lundgren den svindlande känslan av att som ung vistas i skogen. Som ung är ju skogen något annat än för den vuxne: innan du skapat din erfarenhetsbank och utvecklat ditt sunda förnuft och ditt rekorderliga omdöme är skogen fortfarande förtrollad. Där kan finnas vad fan som helst: vampyrer eller zombies eller varulvar eller varför inte nordiska väsen, som trollet du hört så mycket om …

Nu går Lundgren inte riktigt så långt, som att det kryllar av troll eller andra stygga varelser i hennes skog. Snarare arbetar hon med att skapa en trolsk atmosfär. Det är en krönika över tre generationer kvinnor. Storfamiljen som Elina råder över, med den kufiska dottern Ingrid som i späd ålder går skogspromenader, och hennes dotter Baba – hon som föds med omättlig hunger.

Hennes miljö ger intryck av att vara platsen där det är som det alltid har varit. Det kunde lika gärna utspela sig i början av 1900-talet, tills man en gång sätter på en skiva, som råkar vara ”Twist and Shout”. Vilket får mig att tänka på Babas namn – givetvis är hon döpt efter häxan i de slaviska folksagorna, Baba-Jaga – men kunde kanske också ha något att göra med Nina Letar Ufos låt ”Ba Ba Twist”: ”Jag har levt mitt liv i skogen / i den vildaste av skogar”. Jag tillbringade sommaren 1986 i Boden som misslyckad militär, på discot spelades Samantha Fox och Imperiet, men samma sommar släpptes Nina Letar Ufos första singel, och Andrea Lundgren föddes. I Boden.

Djuren samspelar med människorna i hennes roman. Naturen är skrämmande, kanske inte för att den innehåller skrämmande element, utan mer av att den är så full av liv av allehanda slag. Och Lundgren är bra på att visa de olika intryckens betydelse i hur vi upplever tillvaron: hur syn och doft och hörsel nästan får överslag i hennes säregna miljö. Av säreget slag är också den realism hon lyckas förmedla, exempelvis i hur man skalar en potatis till paltkoket, och den tappas i diskhon, bara för att kvickt sköljas av under kranen.

Men mest är det en våldsbenägen sagotonad berättelse om släkt och blodsband – lite som Robert Kangas första romaner, fast alltså med ett helt annat temperament. Lundgren lyckas gestalta människor och miljö med fin känsla. Det problem som jag ändå har med den handlar mest om att den ska berätta tre generationers historia, och gör det på ett format som inte räcker till. Den här typen av romaner brukar behöva minst 600 sidor för att kunna göra rättvisa åt personerna, men Glupahungern är inte ens hälften så lång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar