att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 dec. 2012

Varje dag skulle likna dig, Karolina Jeppson

Att skriva dikter är det svåraste som finns. Glöm att det skulle vara svårare att skriva noveller, som ändå är svårare än att skriva romaner. Etc.

Nu menar jag förstås att det skrivna ska vara bra, för annars är ju dikter det lättaste som finns: mellanstadie-elever kan skriva dikter, och de kan rentav skriva hyfsade dikter. Och om de är Stig Larsson kan de förstås skriva bra dikter – jag har läst en dikt han lär ha skrivit som elvaåring, och han tycker åtminstone själv att den är bra.

Vilket för mig till dikter av Karolina Jeppson utgivna på Smockadoll förlag, i en bok som heter Varje dag skulle likna dig. Det är sparsmakat, en tunn volym dikter som tar sin utgångspunkt dels i afrikansk musik, och dels i ett relativt stort antal fågeldikter. Här finns en gemensam nämnare.

Allra bäst är titeldikten, som är suggestiv, och på något sätt med en bevarad gåtfullhet. I den här dikten är tonfallet direktare, formuleringarna skarpare. Annars riskerar Jeppson att bli för övertydlig, och jag vet att det är en dödssynd när man läser, att man önskar sig en annan bok än den man har framför sig, men jag kan inte låta bli att önska att poeten hade varit mer försiktig med sina förklaringar. För nu är hon alldeles för ivrig att bli förstådd.

Dikterna är distanserade i övrigt, nästan avmätt skrivna. Här finns, förutom referenser till Afrika och fåglar, ögonblicksbilder av Malmö och andra ställen i Skåne. Det är den dubblerade rytmen med de afrikanska trummorna som samspelar med blodets rytm i den egna kroppen, det som på poesins språk brukar kallas ”blodpulsen”. Inte för att Jeppson håller sig med dylika begrepp, utan hon skriver handfast, oftast konkret. Även när en människa ges vingar håller sig metaforen undan, utan det verkar röra sig om något fysiskt.

Så jag hade väl hoppats att Jeppson inte skulle ha gått så långt i sin strävan att bli förstådd, att hon hade nöjt sig med fragmentets metod. I stället har hon följt tydlighetsprincipens skrivsätt, och tvingar fram bekännelser ur antydningarna. Helt enkelt för mycket av exakthet, hur nu detta kan uppfattas som en brist.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar