att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 dec. 2012

Den ofrånkomliga resan, Sohrab Rahimi


För den som hjälpligt kan ta sig fram på något annat språk än modersmålet är säkert de ord Sohrab Rahimi yttrar till hjälp: ”Om persiskan är poesi, är svenskan prosa”. Det är i efterordets samtal med Freke Räihä han säger detta, i boken Den ofrånkomliga resan (Smockadoll förlag), där Räihä även har skrivit ett kort poetiskt förord. Tidigare har jag läst den helt utmärkta Krigsbibliotekarien av denne författare, född i Iran men bosatt i Sverige sedan 1986.

Därav förhållandet till två språk, där alltså poesin skrivs på persiska (Krigsbibliotekarien, på någotsånär konventionell prosa, skrevs på svenska), även om det finns undantag i den här boken, där översättningarna har gjorts av Rahimi i samarbete med Kristian Carlsson.

Rahimi skriver bra poesi, helt enkelt därför att han gör det utifrån en uppriktig vilja att nå ut och kommunicera, utan att svika allvaret och tyngden i det han berättar om. När jag läser tänker jag på två väsensskilda sammanhörande poeter – Ekelöf och Yeats, och därför blir jag glad att åtminstone den förstnämnda nämns i efterordet, där Rahimi kallar honom sin ”samtida”. Det är en fin bild av poesin, att den aldrig stelnar, utan att dess röst fortsätter att behålla sin närvaro, sin nu-känsla – sitt presens. För det går inte att säga att Ekelöf tillhör sin tid, att Dickinson var 1800-tal, att Catullus var före vår tideräkning.

De kommunicerar. Och poesi handlar ju om att kommunicera, att göra det på sina egna villkor. Och jag delar Rahimis uppenbara medvetenhet om poesins betydelse, att den må vara undanskuffad av större bokförlag och bokhandelskedjor (diktsamlingar, ett knippe, hittas ofta bland skojsiga skämtböcker och puttenuttiga presentböcker). Men den finns, och den betyder.

Bilderna är starka, självbärande. Det sägs ofta om metaforen att den ska vara oväntad, men ändå begriplig och där kopplingen är omedelbar. Men det måste också finnas metaforer som är häpnadsväckande i sina bryderier, att de tillåts slå undan benen på oss och vara något annat än bekräftande. Rahimi skriver med viss uppkäftighet – en egenskap jag kan sakna annars hos den så kallade inhemska poesin.

Allra bäst fungerar här de maskerat hemtrevliga prosadikterna i sviten ”Geometrisk ritning över melankolin”, försåtligt liknande vanliga dikter. Det är färgstarkt skrivet om den färglösaste av känslor: ”Här finns det ingen profet som leder Jerusalem över bron. Precis som morgontidningen, delas staden ut mellan floderna. I utkanten av allt sönderbränt ligger det gälar som kippar efter luft.”

För poeten är minnet det ständigt öppna såret, den obearbetade känslan: förutsättningen för det skrivna, men samtidigt den smärtsamma påminnelsen om försakelser, om det onda och djävliga. Det kan då påminna om Karin Boyes magnifika dikt ”Du är min renaste tröst”: ”intet gör ont som du. / Du svider som is och eld, / du skär som ett stål min själ – / du är det bästa jag har.”

Rahimi skriver en pågående dikt, med alla förutsättningar att överleva både tidens tand och de pekuniära rovdjurskäftar som dikterar vad som ska finnas tillgängligt. För det är som han själv säger i efterordet, inte alls svårt att botanisera bland bibliotekens relativt rika förråd av poesi, där jag skulle bli både förvånad och förbannad om jag inte hittade den här boken.

2 kommentarer:

  1. Tack Björn! Det här var den första recensionen om mina samlade dikter, och förmodligen också den sista. När man skriver poesi kan man inte samma höga förväntningar av de stora tidningarna. Men jag är glad. Glad och lycklig för att ha nått fram till en professionell läsare som uppskattar poesin. Och det betyder mycket för mig ! Fortsätt och skriv. Jag läser allt du skriver och värdesätter dina synpunkter om litteratur och poesi! / varmaste/ Sohrab R

    SvaraRadera
  2. Kul, jag gillade ju boken i stort, men också diskussionen på slutet - som det där om biblioteken, att det är lätt att glömma. Det var så det började för mig, när jag väl upptäckte att jag typ behövde läsa dikter, att jag helt enkelt lånade de böcker som fanns, och det var lyckligtvis ofta bra - Tafdrup, Sachs, Ekelöf, Öijer, Blake, Plath, Poe, Shelley ... + allt som gavs ut i Sverige från ca 1988 ...

    SvaraRadera