att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 dec. 2012

The Fun Stuff, James Wood

En essä färgas obönhörligt av sitt ämne, minns jag att professorerna sa när jag läste litteraturvetenskap, och att rösten hos den författare du skriver om blir onekligen din egen. Det var lönlöst att protestera, när mina egna texter om exempelvis Dagerman och Faulkner var så präglade av deras stil att det vore att säga för lite att kalla det för epigoni. Starka stilar har denna effekt: när jag skrev om Virginia Woolf använde jag alltså ett överflöd av kolon, utan att de som läste boken fattade vad det berodde på, utan hänvisade till ”dålig stil”.

I boken The Fun Stuff and Other Essays inleder James Wood med en kärleksförklaring till The Whos trummis Keith Moon, och det är en häpnadsväckande inledning, bland annat därför att Wood annars bara skriver om litteratur. Men det är också en remarkabel text helt enkelt därför att han här skriver exakt som Moon spelar trummor, att han också här skriver spelar i samklang med det föremål han skriver om.

Men texten är remarkabel också av andra anledningar. Eftersom Wood har en del erfarenhet inom musik, med pianot och trumpeten, samt några smygsessioner bakom trumseten, är han väl skickad att bedöma varför grupper som Eagles låter så mjuka – det beror på att virveltrumman är för blöt och milt behandlad, medan ”[a] good dry snare, properly struck, is a bark, a crack, a report.” (Notera takten i syntaxen, hur orden faller som distinkta slag med trumstocken mot virveltrumman.)

Moon är överklivningens trummis, hävdar Wood i sin enastående text, där han briljerar och skriver med en vildsinthet som inte annars gör sig synlig i essäerna, som alltså följer mer städade principer. Och nog är det inspirerande att läsa Wood, vars tidigare bok How Fiction Works nog är en av de lämpligaste introduktionerna till romanläsning som har skrivits. Han skriver känsligt, anpassar sig – och nog kan det sägas att han gärna låter sin egen stil marineras i de stilar han skriver om, utan att den egna smaken går miste. För vi ska inte ignorera att det här är en författare som dyrkar stilen som det viktigaste av allt inom litteraturen, och då blir hans texter stiliga exempel på hur ett resonemang som börjar med stilen kan utmynna i en rikedom av tolkningar.

Han har lätt att portionera ut åsikter, nästan för lätt eller att det bara ser så enkelt ut – men det är grundade åsikter, som förankras i djupa läserfarenheter. Han har lika lätt för att hitta vad som är speciellt hos respektive författare – boken innehåller förutom titelessän om Moon tjugofyra essäer om litteratur, där han sållar friskt bland nutida omtalade storheter och klassiker från den etablerade kanon. Alltså erbjuds utrymme åt George Orwell, Thomas Hardy, W.G. Sebald, men även Ian McEwan och ungraren László Krasznarhorkai. Observationerna är precisa, hela tiden på kornet, något jag tror bottnar i att han inte ger efter för slarv; det är noggrant skrivet mest hela tiden

En essä om Norman Rush kan sägas sanktionera Horace Engdahls uppfattning om USA:s littteratur som provinsiellt inriktad, där de flesta amerikanska författarna nöjer sig med att läsa och inspireras av andra amerikanska författare. Typiskt nog är Rush knappast tillräckligt känd i Sverige, med sina romaner som utspelar sig i Botswana.

Den som har överblick kan också göra vettiga kopplingar, hitta vad som får ett verk att uppfattas som både unikt och generellt. Essäerna här har tidigare publicerats i tidskrifterna The New Yorker, London Review of Books och The New Republic. Utgångspunkten har ofta varit recensioner, men Wood gör något mer än att bara redovisa, återge: han demonstrerar hur han följer innehållet, hur han låter stilen vara vägledaren till sin förståelse.

Även realismen är Woods yppersta ärende, det vill säga att klargöra att när en roman fungerar beror det ofta på att författaren är sann. Detta kan yppa sig i hur en karaktärs tankar uppträder, om det sker i lojalitet med hur en vanligt funtad människa tänker. Alltså, ryckigt, sällan tillrättalagt, utan orden kommer fram successivt, möter den tålmodige mottagaren. För Wood blir en roman realistisk när den kan skildra människor i verkliga situationer, att de där agerar som vi gör, eller förväntas göra. När texten följer tanken, prövande, spontan.

I boken samsas verkligen entusiasmen med kritiken, även om det kan tyckas nästan lite sorgligt att han måste hitta förbehåll i allt han läser, att han liksom aldrig får vara glad tillräckligt länge. Det här blir ett ofrånkomligt problem för den skrupulöse läsaren, att ingenting duger till slut, att det man lär sig allra bäst är att upptäcka bristerna. Även i de riktigt bra romanerna finns något att gnälla på … Men han spanar friskt efter klichéer, detta oundvikliga inslag som alla som läser mer än måttligt blir överkänsliga mot.

I några essäer finns riktigt uppseendeväckande översättningsjämförelser, som när han markerar hur King James Bible från 1600-talet skiljer sig från Robert Alters nya översättning, med exempel på hur hebreiskan görs till ett fysiskt språk tack vare sina verb, något som går att överföra också till engelskan. Men översättningarna blir bara utgångspunkten för ett teodicé-resonemang, där frågan om människans fria vilja problematiseras, för vad är det för inkompetent Gud som ger människan något som hon inte kan avstyra? Kanske Gud ska ses mer som a good enough parent då?

Eller hur olika översättningar av Tolstojs Krig och fred hanterar hur ryssen skriver att barnen i epilogen säger sig ”åka till Moskva”: hos de flesta engelska översättarna finns tillägget att de ”leker” detta, något som skär sig mot Tolstojs intentioner. När jag ska kontrollera hur detta ter sig på svenska, hittar jag bara Hjalmar Dahls förenklade översättning i en bok tryckt 1998, men den är från 1920-talet, alltså nästan hundra år gammal. Typiskt nog har Dahl förkortat Tolstojs epilog, och givetvis finns inte just denna episod med (bland ganska mycket annat). Staffan Skotts version från 2006, som lär vara komplett, fanns inte tillgänglig på min vistelsorts bibliotek.

Wood inleder sina essäer på tre olika sätt: antingen med att gå direkt in på författaren, med ett bestämt påpekande (”The public snob, the grand bastard, was very much in evidence when I interviewed V.S. Naipaul in 1994, and this was exactly as expected”), eller en anekdotisk hänvisning till en annan auktoritet (essän om Rush inleds: ”Joseph Conrad has had relatively little influence on the contemporary American novel”), eller ett citat från den aktuelle författaren. Undantaget är när han inte kan undvika den lite påfrestande frestelsen att skriva en pastisch på Paul Auster över en och en halv sida. Vad som sedan vidtar är en duktigt ilsk sågning, där han utan att någonsin lossa på (den bildliga) slipsen helt pardonlöst tillintetgör Auster.

I essän om Thomas Hardy lanserar Wood en teori att det ofta är modern som skapar författaren, att denne får sin impuls att skriva från henne. (Det här verkar stämma för många svenska tidigare författare, vars fäder mest varit kväsande tyranner.) När han påpekar att Hardys språkliga direkthet har sitt ursprung i den robusta och jordnära uppväxten är nog det också korrekt iakttaget, att den till synes enkla eller snarare omedelbara och okonstlade prosan beror på en fin förmåga att absorbera sina iakttagelser. Detsamma kan ju sägas om de bästa kvinnliga 1800-talsförfattarna, att de blev de bästa realisterna för att de var suveräna lyssnare, som kunde gå utanför sin egen horisont och förmedla andras världar tack vare eller på grund av sin egen stumhet och passivitet, där de inte tilläts delta i samhällslivet på samma villkor som männen. Deras förlust är vår vinst, om vi ska unna oss en cynism.

Ja, på tal om kvinnor: Woods bok innehåller endast två stycken, novellförfattaren Lydia Davis och Marilynne Robinson, mest känd för Gilead, en av Barack Obamas favoritböcker. Det är då en skandalös försummelse i en bok som innehåller 25 essäer!

Ofta skriver Wood beskedligt, där noggrannheten i läsningen är viktigare än att vara underhållande och bjuda på fyndiga formuleringar. Även om sådana inte saknas, som när en intressant diskussion av Orwell landar i att denna romanförfattare nog fungerade bättre som romanförfattare i sina journalistiska texter än i sina romaner, att han var oerhört motsägelsefull men att det inte ska uppfattas som en brist: ”contradictions are what makes writers interesting; consistency is for cooking.”

Den beskedligt skrivande Wood är också i verkligheten helt anonym. Jag minns en intervju från tv-programmet babel för något år sedan, men inte ett dugg av hur han såg ut, men förmodligen väldigt alldaglig. The Fun Stuff är dock full av allt annat än alldagliga betraktelser, utan snarare späckad med den typ av insikt som nog får sägas vara av ett unikt, eller allt mer unikt slag. Wood har skrivit en roman, The Book Against God, men han måste nog förbanna att den aldrig kommer att få en lika ambitiös och noggrann läsning som de han själv utför av andras böcker. Å andra sidan skriver väl litteraturvetare sällan läsvärda romaner?

Finge jag själv lägga in en Woodsk brasklapp skulle det handla om att han fuskar med en del av sin lärdom, något som bara görs synligt när man läser essäer publicerade över en längre tid så här i sträck. Då uppdagas besvärande mönster, som att han gärna refererar till exempelvis Thomas Bernhard, men använder alltid samma titel, The Loser (på svenska Undergångaren), som om han inte har läst något annat av denna gigantiskt viktiga 1900-talsförfattare. Det är ändå lätt att ha överseende med sådant, när det finns ett överflöd av flit och kloka undersökningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar