att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 dec. 2012

Ett liv efter födelsen. Om fria andars himmelska och tragiska erfarenhet, Ulf I. Eriksson

Min stora läslucka är Montaignes Essäer, böcker som jag i årtionden sneglat på och förgäves börjat läsa, förutom enstaka essäer i skilda ämnen. Det är en skamlig lucka, eftersom jag gillar essäer generellt, och då är ju en av de tidigaste lärdomarna att alltihop börjar med Montaigne. Dessutom finns de ju i tillgängliga svensk översättning.

Vad än essän är, så behöver den få sin individuella definition – du måste själv avgöra vad den betyder för dig personligen. För mig: något som frigör tanken, vidgar den. Ett friare sätt att skriva.

Ulf I. Eriksson hittade jag, till skillnad från Montaigne, fram till omkring 2000, när jag på vinst och förlust plockade åt mig hans kolsvarta bok Exempel, som samlade besynnerligt personliga texter om sådana som Nietzsche, Bataille, Eric Hermelin – samt och framför allt Emilia Fogelklou, det nertystade svenska snillet, en av 1900-talets viktigaste svenska författare.

Nu ger förlaget Vesper ut som första bok i en nystartad serie essäer ut Erikssons Ett liv efter födelsen. Om fria andars himmelska och tragiska erfarenhet. Förhoppningsvis innebär det att intresset för essän som konstform äntligen tänds på allvar i Sverige – den lilla boken får gärna vara startskottet, och erhålla något av det intresse som getts förlaget Novellix för sina novellböcker.

I essän ska jaget ta kommandot över texten, göras synligt, alltså till skillnad från den vetenskapliga textens sövande objektivitet. Eriksson gör ändå något eget med sina iakttagelser, som han gärna låter korsas av citat. Här är det återigen Nietzsche som är den auktoritet han lutar sig mot, främst boken Antikrist, som flitigt citeras ur – men Eriksson är bra på att själv ta plats, låta citaten brytas mot egna egenheter, som kursiveringar – tankstreck, utrop! En påträngande stil, en personlig stil.

Det skrivna mäts med en egen redigeringsmetod. Jesus är modellen, utifrån hur han uppfattas av Nietzsche och Mäster Eckhart, och ytterligare några. Ett konkret förslag, en uppmaning att vara aktsam på nuet – det är endast här och nu paradiset finns, och det är idioti att söka det i något efterkommande.

Att vara fri betyder också att identifiera friheten, att definiera sig själv som sådan. Erikssons ideal är något paradoxalt den enkla människan: hon som inte samlar på sig någon barlast av vare sig värdsliga eller andliga ting. Med Nietzsches minst sagt övertygande ord: ”Övertygelser är fängelser”. Det inlärda blir då en krycka åt den tanke som trivs bäst av att löpa fritt. Erikssons idealmänniska ska inte knyta an till det befintliga, och med emfas avfärdas här det högprioriterade entreprenörskapsförfäktandet: ”den 'egna' demoniska företagarandan som i grunden är en instrumentell livshållning: den förvandlar allt och alla till medel och objekt, och gör oss till trälar under krämaregot i frivillig underkastelse under allehanda övertygelser.”

I opposition mot det som binder, både i pekuniärt och intellektuellt avseende. Ytterst handlar Erikssons essä om friheten, om det större som gjorts möjligt för oss men som vi vägrar uppfatta. Det är skrivet i behärskat raseri, och blir ett vackert och nödvändigt angrepp på en okänslig och nedsmutsande samtid. Som första bok i Vespers serie är den väldigt lovande, och kan knappt bärga mig inför dess fortsättning.

4 kommentarer:

  1. Erikssons Exempel och Fria andar har varit en återkommande läsning under många år. Ska genast försöka få tag på denna nyutkomna. Tack för tips!!

    SvaraRadera
  2. Jag håller med, det här har varit en saknad röst.

    SvaraRadera
  3. Det du beskriver här låter väldigt fint. Känner igen vissa stycken: "trälar under krämarandan" mm. Har läst honom för men minns inte var. Oberoende typ.

    SvaraRadera
  4. Fler borde verkligen tänka så här på tvären, vara mer motvalls!

    SvaraRadera