att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 dec. 2012

Proust och bläckfisken, Maryanne Wolf


DN har ett par dagar före julafton ett stort bildreportage där kändisar till författare berättar om sina läsvanor (David Lagercrantz plägar läsa med ett glas amaronevin i handen, får vi veta). Lite surt börjar jag samtidigt läsa en bok som jag förgäves har letat recensioner av i tidningar som DN, trots att den utkom för två månader sedan. Men det är förstås av mer allmänintresse med läsning som livsstil än att recensera böcker om läsning?

Även om det finns en myriad böcker om läsning handlar nog de flesta om personliga bekännelser om läsningens betydelse, medan det är svårare att hitta böcker som förklarar vad läsning handlar om utifrån ett vetenskapligt synsätt, utifrån biologi och vad som sker i hjärnan när vi läser.

Eller varför vi överhuvudtaget läser, varför vissa drabbas av denna smitta. Men nu har jag väl hittat det jag har sökt? Maryanne Wolf har skrivit Proust och bläckfisken. Berättelsen och vetenskapen om den läsande hjärnan (Daidalos). Ja, delvis är mina frågor besvarade.

Här hävdas att man inte föds till läsare, utan man blir det, utifrån det kända axiomet från Beuavoir. Men tillåt mig invända! När jag som nybliven femåring första gången läste Kattresan, Ivar Arosenius sublimt enkla saga, innebar det upptäckten av en lycka som jag inte hade kunnat föreställa mig i förväg. Men det här var inte något som jag medvetet strävade efter, eller försökte ge mig på – det bara inträffade, och kom från ingenstans.

Inte heller är jag övertygad om att man måste vara det som brukar kallas ”språkmänniska” för att läsning ska vara en syssla man föredrar. Själv är jag måttligt road av så kallade ordlekar, och har inte kastat ens ett getöga åt ett korsord på drygt tjugo år, och har uttråkad spelat wordfeud en enda gång i mitt ilv, och det är ändå fler gånger än jag har spelat alfapet.

Men jag föregriper den här bokens innehåll. För första gången vänder sig Wolf till en större publik, van som hon är att vara forskare vid Child Development vid Tufts University i Boston, USA, med inriktning bland annat mot dyslexi. Hon har dock i sedvanlig ordning svårt för att motstå fotnotens lockelse, utan anser att läsaren ska ha stor nytta av bokens drygt 50 extra sidor.

Titelns hänvisning till Proust handlar om läsningen som en intellektuell fristad – förmodligen något ännu mer nödvändigt och användbart i vår arma kulturellt utarmade tid. Och bläckfisken? Ja, något mer långsökt, kanske, men något om att reparera sina egna nervbanor, något som påminner om läsningen.

Med hjälp av läsningen tillåts du bli någon annan, hävdar Wolf. Det låter flott, men det är ingen garanti att det är någon varaktig identifikation, och den som
skriver kan inte räkna med något annat än ytliga jämförelser, och i bästa fall tankeväckande situationer som dröjer sig kvar. Kanske det enda vi får är en temporär insyn – och kanske vi ska nöja oss med det, inte hoppas på mer.

Minnet behöver träning för att fungera väl. Att vi får en ytligare läsning när vi läser mer på nätet, det är förstås en allt sannare truism. Och att lära sig läsa, det är inget man fuskar sig till: det krävs ett tålamod av gigantiska mått, för här vankas ingen omedelbar gratifikation.

Och på tal om minnet, så minns vi väl Platons tvivel mot skriften, och titta bara på hur det gick! Nåja, han hade lika rätt som fel, verkar Wolf tycka, och jag med henne. Hon skriver ambitiöst om historien bakom sumerernas kilskrift, de samtida egypternas hieroglyfer, och vad som av allt att döma föregick dessa revolutioner med flera tusen år, några kuriösa lertavlor inbäddade i gulliga lerkuvert, innehållande siffror, och vad som måste vara den allra första skriften.

En av (det grekiska) alfabetets fördelar lär vara snabbheten i avkodning, en utsaga Wolf i viss mån ifrågasätter genom att redovisa att kineser läser ungefär lika snabbt trots mångfalden av tecken. Ett tecken på hjärnans enorma kapacitet att avkoda. Men den stora fördelen med vårt alfabet blir då att det hjälper tanken, även om det strider mot Sokrates och Platons uppfattning. Nya tankar formas tack vare skriften? Jodå, men varför dessa nya tankar nödvändigtvis skulle vara bättre … Kanske för att de i mindre mån reproducerar? Nja, men den som skriver är väl i nästan ännu högre grad i klorna på det redan skrivna, som Borges en gång påpekade med sitt lysande exempel, att han skulle ha varit en bättre tänkare om han hade haft sämre minne.

Och Sokrates i all ära, men det var lätt för honom att snacka om sitt goda minne, när han inte var modern stressad förälder med logistiska mardrömsscheman, tider att passa och deadlines och recensionsdatum och ord- och teckengränser och födelsedagar och matrecept och tvättider och så vidare. Jag skulle också hävda att det var smidigare för den privilegierade bildade 1800-talsmänniskan (=-mannen) att öva sitt minne med utantillärda dikter, när de hade tjänstehjon som skötte allt tidskrävande. Det nya sättet att läsa på skärm och läsplatta innebär förstås lika stora möjligheter som utmaningar.

Hur vi än vänder på det: vi är fångar i språket, och det är ett dilemma jag tycker underskattas av Wolf. Fångar i det redan existerande språket, alltså. Den som exempelvis vill uttrycka feministiska tankar är beroende av ett patriarkalt språk, utvecklat av förstockade gubbars maktstrukturer. (Det är Camille Paglias tanke jag återger här, skyll på henne om du misstycker, men tänk på vems språk du använder när du invänder!)

Mer övertygande resonerar Wolf om hur alfabetets koppling till talspråket underlättar läsinlärningen, vilket ju är hennes huvudsakliga ämne. Sorgligt nog handlar det i USA i stor mån om klasskillnader, att det inte är allas ynnest att ha föräldrar som ger sina barn tillgång till rikast möjliga ordförråd. Och Wolf visar med eftertryck vikten av att tillägna sig ordmassorna långt innan läsinlärningen inleds, helt enkelt för att så mycket av arbetet kan göras i förväg. Barnen behöver höra orden redan som barn, när de är som mest mottagliga och även som mest nyfikna och villiga att ta till sig dem.

Då läggs också den lika nödvändiga grunden till den läsglädje som är förutsättningen för en fortsättning. För roligt att läsa blir det ju först när man blir duktigare på det, och då krävs mängdläsning. När elever frågar vad de ska göra för att få höga betyg svarar jag bara: läs tills du inte orkar mer, och fortsätt läsa ungefär dubbelt så mycket (som Ingemar Stenmark tränade barmarksträning på sommaren, när han stack ut i skogen och kutade tills han tröttnade, och då sprang han lika lång väg tillbaka). Men framför allt: läs uppmärksamt, reflekterande – det är mycket viktigare än vad du läser. Wolf skriver initierat om hur den långsammare dorsala och snabbare ventrala vägen löper hit och dit i vänster hjärnhalva hos den flytande läsaren.

Men ”den flytande läsaren”, som Wolf kallar henne, är ändå bara ett steg i utvecklingen mot ”den avancerade läsaren”, och så småningom ”den professionella läsaren”, som har läsningen som sitt yrke. Att det är andra processer i hjärnan hos proffset än hos amatören, det kan jag nog instämma i, inte minst efter att ha tagit del av de pedagogiska men samtidigt lite otäcka illustrationerna (men det beror nog på att jag har en släng av hjärnfobi, vilket en gång hindrade mig från att bli logoped).

Så nog kan jag ändå stämma in i Wolfs påstående att man snarare blir en läsare än föds till en sådan, att det är något som man tillägnar sig efter mycket möda och stort besvär. Och varför utsätter man sig då, om det inte vore för att belöningen är värd alla dessa ansträngningar, men det vet ju bara den som tagit sig dit på egen hand. I framtiden lär behovet av motrörelser finnas, gissar den samtidsskeptiska Wolf, och bekräftar en optimistisk föreställning om att när tillvaron blir tillräckligt urartad, skapas förutsättningarna för riktigt god kultur igen, helt enkelt för att den nuvarande kulturen inte täcker in alla våra behov. Först måste vi drunkna i det ytliga.

Dyslexin får ett eget avsnitt mot slutet, med en hjärtnupen berättelse om sonens diagnos. Det må vara sant att det går att hitta framstående genier inom olika discipliner, men jag tvivlar på att det tröstar en olycklig elvaåring att få höra att han har samma förutsättningar som Albert Einstein minsann. Det är också här som bläckfisken återkommer i Wolfs teori.

Men hjärnan är ju inte konstruerad för läsning, och när läsning inte är normen då kan dyslexi inte vara något onormalt. Det är sunt av Wolf att betona variationen hos de dyslektiska, att det inte är någon enkel fålla att sortera in alla olika sorters läs- och skrivsvårigheter. Wolf vet också att läsning är något annat än att inhämta information.

Så när jag säger att jag lärde mig läsa som femåring var det bara delvis sant. Jo, jag lärde mig tyda bokstäver vid den åldern, men det var när jag som femtonåring läste Wuthering Heights fattade att läsning var något annat än jag hade trott, liksom ett par år senare när jag läste Faulkner och upptäckte att min föreställning om läsning behövde revideras igen, och likadant har det varit senare när jag har läst Proust, Erik Beckman, Borges, Lispector, att jag har lärt mig läsa på nytt varje gång, uppfunnit ett nytt sätt att läsa.

Anna Sörmark har skickligt översatt den här boken, som så fint balanserar mellan berättelse och vetenskap, och som ursprungligen utgavs på engelska för fem år sedan, även om hon borde ha korrigerat Sven Christer Swahns översättning av Dickinson (att hennes sanning är ”slant” pekar snarare ut lutande än ”snett”), liksom en och annan onödig anglicism (att gå den där extra milen gör man väl fortfarande bara på engelska, till exempel).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar