att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 dec. 2012

Nomos, Freke Räihä



Hur gör poeten när hen skriver sin självbiografi? – Skarvar och gör sig till, säger Freke Räihä ungefärligen med sin bok Nomos, som enligt förlaget Smockadoll ska innehålla poetens blottande av ”sitt osminkade hjärtas hågkomster […] i uppväxtens konfysa mångfacettering.”

Det var stora ord! Men det finns täckning för dem, tycker jag nog. För det är en ganska förtjusande bok, som tar sin utgångspunkt i platserna: Kalmar, Oskarshamn, Lund X 5, Malmö X 4,5. Minnet beter sig i fraktioner, i splittringen, och även om förlaget rubricerar boken som prosa undrar jag milt men bryskt vari skillnaden mot poesin består. Det är i så fall en poetisk självbiografi, en poets självbiografi.

Räihä använder tämligen enkla grepp för att åstadkomma närhet. Då vi är närapå jämnåriga är det inte svårt för mig att jämföra, eller bocka av de givna referenserna: John Rambo, Kiss … Och helt oskyldigt, frasen ”Man åtrår det man ser varje dag”, Hannibal Lecters uppfattning från När lammen tystnar. Kanske är uppväxten mer generell än vi fattar medan den pågår – kanske mina exempel är lika allmängiltiga: det sönderslagna pingisracketet i källaren … lövbiffen jag åt på träningslägret … ölschampot … övernattningen i tält på Norrbyskär medan flygvapnet övade ovanför oss, mitt i kalla kriget … flotten och den livsfarliga älven … De flimrar förbi, det gör de, våra gemensamma minnen för oss som är i någorlunda samma ålder.

Och något händer med minnena när de behandlas så här ömt och varsamt, när de kläs i ett språk som är så otuktat och talspråkligt och icke-hierarkiskt. Det är språkleken i väl fungerande situationer, där poeten joxar med glosorna utan att tappa koncepten. Då blir det också en glipa i texten – en (sk)reva, som tillåter oss att kika in på en katalogiseringsiver som kommer av sig.

Minnet blir ändå aldrig den definitiva, slutgiltiga versionen – snarare existerar den i samverkan med den totala friheten. Hittar man sin identitet eller skapar man den? Nä, det är inte Freke Räihä som frågar, annat än underförstått, i sin historia som rör sig mot allt vuxnare lekar ju äldre han blir, med sex, litteratur och dekadens … Minnena återges i furiöst tempo, ungefär som när man bläddrar snabbt i ett gammal fotoalbum, ursinnig över alla pinsamheter som uppenbarar sig.

Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.

2 kommentarer:

  1. om något helt annat: du skrev om Cat Power att hennes Sun nog blir årets platta. Stämde det? Vore kul att se vad du fastnat för vad gäller musik under året! Kanske en ny Spotifylista?!

    SvaraRadera
  2. Jag lyssnade på Sun senast idag ... Tycker nog att den är lite för ojämn, har några sega stunder i mitten. Men det som är bra håller.

    SvaraRadera