att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 dec. 2012

The Cartoons, Flannery O'Connor

Att det i sommar har kommit en helt ny bok av författaren Flannery O'Connor, som dog 1964, det måste anses som sensationella nyheter. Nu blir det inte något större genomslag i Sverige, givetvis, där den här författaren aldrig riktigt fått fäste. Kan bero på att hon i första hand är novellförfattare – även med två utgivna romaner – och novellen som tradition har ingen status att tala om här.

Nåväl. Boken heter The Cartoons, utgiven av Fantagraphics Books, och innehåller de mestadels satiriska teckningar hon utförde som elev på high school och college. Hon tecknar rastlöst, skämtsamt, elakt men hjärtligt. På kornet.

I yttersta mening är författaren den som iakttar. I de teckningar som har samlats i den här boken finns gott om exempel på Flannery O'Connors säregna stil, som är spontan och grovhuggen – vilket alltså inte betyder samma sak som ”obearbetad”. Hennes teknik är linoleumsnittet, en ganska besvärlig procedur. Vad man kan uppfatta är att hon nog var en serietecknare i vardande, om hon hade fortsatt. Här finns exempel både på goda möten mellan bild och text och karikatyrer som hittar den där svåra balansen mellan det övertydliga och det subtila (även om hon sällan nöjer sig med att vara subtil).

Stilen är ironisk, sardonisk, med gott om cyniska utfall mot hyckleri och dumheter, sådant som kanske frodas i högre grad i skolmiljö än annars. Liksom hon är som prosaförfattare förefaller hon arbeta oberoende av influenser. Illustratören Barry Moser, som skrivit förordet, jämför visserligen med Picasso, men oftare tycker jag att det är svårt att hitta sådana paralleller. Snarare har hon assimilerat dessa högst eventuella föregångare, och skapat sin helt egna robusta stil.

Hon väljer aggressiviteten som sitt uttryck. Hennes karaktärer är typer, och som konstnär har hon seendets gåva: blicken. För det här är också trotsets konstnär, hon som vägrar befatta sig med det hon inte accepterar. Som prosaförfattare är hon suverän på att penetrera dumheter. Hon är ingen som låter sig imponeras eller duperas, och dessa tendenser är enkla att följa i teckningarna. Hon hånar högfärden, tar ned allt på jorden.

Och blir en högst konkret konstnär, något som hon senare alltså förädlar i sina noveller och romaner. Det är en humor som till viss del lånar influenser från Helan & Halvan (Oliver Hardy bodde förresten några år som tonåring i Milledgeville, Georgia, där O'Connor gick i skola och senare bodde resten av sitt liv på en farm med sin mor). Efter skolan sökte hon jobb på The New Yorker, med intentionen att kombinera journalistyrket med satirtecknarens, men något annat kom i vägen, alltså skrivandet av romanen Wise Blood (Blodsbunden, när den efter drygt femtio år äntligen översattes till svenska).

Konkret, och med en förenklad stil – ja, visserligen, men jag tror man gör bäst i att se dessa teckningar som embryon till den karakteristik hon skulle arbeta med som författare: att hon alltså redan här visar fina prov på en förmåga att gestalta, att skapa figurer som kommer till liv hos betraktaren. Men vi kommer också nära människan bakom hon som skulle bli författaren, hon som här skriver sin signatur för att få den att likna en fågel, och upptäcker att hon bar på djupa komplex angående utseende och identitet.

Utöver teckningarna och Mosers korta förord består boken av en längre utredande text av litteraturvetaren Kelly Gerald, nästan skrämmande minutiöst genomarbetat, och ett rikhaltigt bildmaterial överhuvudtaget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar