att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 dec. 2012

Fast, Gunnar Strandberg


Det är då en märklig bok han har skrivit, Gunnar Strandberg. Fast heter den, och lånar titeln från huvudpersonens efternamn, den världsberömda författaren, fast han heter Alexander Fasth. Att en svensk roman låter en författare agera huvudperson, bara det är märkligt, men det är ändå bara början för det här ambitiösa projektet. Till det märkliga hör också att den endast publiceras som e-bok.

Alexander Fasths son Erik har begått självmord, och efter sju år åker han till Madrid för att rensa ut dödsboet efter den döde sonen och konstnären. Där konfronteras han av olika personer ur sitt förflutna – det visar sig att Alexander tidigare pluggat och bott i Madrid, där nästan hela romanen utspelar sig, där han också träffade Laura, kvinnan som nu också är försvunnen och död. De träffas på universitetet i Madrid hösten 1963, inleder ett kärleksförhållande efter att ha avstyrt de katolska föräldrarnas invändningar.

Men det förflutna är bara en skugga i Alexanders nutid, där han alltså säkrar spår efter sonen, som han inte verkar ha haft någon bra relation med. Strandbergs roman inleds med ett labyrintiskt motto från Wallace Stevens: ”Den definitiva tron är att tro på en fiktion, som du vet är en fiktion, och inte något annat. Den yttersta sanningen är att veta att den är en fiktion och att du villigt tror på den.” En hel del av den typen av vilseledande struktur tar han med sig in i romanen.

Fast innehåller gott om litterära referenser, motiverade av huvudpersonens syssla, visst, men det är snarare konsten som har fungerat som intertextuell källa, och i synnerhet Goyas berömda svarta målningar, där bland de fjorton stycken den lugubra ”Saturnus förtär sin son” ingår, men också ”Häxsabbat”, en målning som i tjugonde kapitlet bokstavligen kommer till liv när Alexander på Museo del Prado våldtas av figurerna därifrån, mer eller mindre. Där släpps häxkrafterna loss.

Ja, det är ett udda inslag, men inspirationen från konsten delges också på mer subtila plan, när Strandberg skriver en prosa som är liknelsetät och adjektivtjock, ibland kanske lite väl förtjust i liknelsen som sådan: ”kragen på den vita Oxfordskjortan hängde slappt som ett för stort hundhalsband runt hans veka nacke […] skammen störtade över honom som ett nät av kedjor från taket”. Ofta tycker jag ändå om liknelserna, tycker att de fyller sin funktion och fungerar för att de på något sätt verkar bearbetas i författarens (Alexanders) huvud mer än i Strandbergs. Men mest för att det är ett skrivande som imiterar målningens teknik, ett skrivande som täcker och fyller i.

Vad som är sant och icke sant är till stor del fördolt för Alexander, och vi som läser delar hans förvirring: det här är en bok som det inte lönar sig att återge händelseförloppet, då detta bygger på att det successivt avtäcks. Men som narrativ struktur fungerar fantasin, och det kan förklara de stundtals oförklarliga inslagen. Hans värld ligger fasligt nära psykosen, nära vansinnet.

Här finns samtidigt en hel del sunda och kloka betraktelser, som när Alexander arbetar som den författare han är och noterar hur den femtiofemåriga Lisa försöker hålla fast vid sin ungdom med hjälp av ett ungdomligt språkbruk, men också gripande scener, när Alexander förgäves vill tvinga ögonen att släppa fram tårar över den döde sonen. Antingen har hans sorg satts på stand by, eller så är han bara en osympatisk protagonist. Provocerande nog bränner han böcker, noga utvalda delar ur Eriks bibliotek (Harry Potter, Tolkien, Goethe – vi ska inte missa Fasts namnlikhet med Faust – och häpnadsväckande nog Coleridge!).

Fast kan också associeras till engelskans ord för snabbhet, något som kan vara ironiskt uppfattat, då romanens tempo är präglat av tålamod, besinning. Men, om vi håller oss till svenskan – för mig är ordet ”fast” mindre kopplat till ordet för bestämdhet, och inte heller till att vara infångad, utan snarare till invändningen, synonymen till ”men”. Ofta som enskilt ord i en mening. Fast!

Mest tycker jag ändå att det är ett äventyr att följa Alexanders detektivarbete. Att säga att Fast är en deckare vore kanske att häda, men den innehåller dess inslag av mystik och gåtfullhet, en problemlösning. Han är också en fascinerande figur, långt ifrån genuint sympatisk och rekorderlig, som vi vant oss att få våra svenska romanfigurer serverade. Han nedstiger i ett slags Hades, kan sägas, möter demoner, djävlar, skräck. Det är också en roman som behandlar sexualitet på ett okonventionellt sätt, åtminstone med svenska mått mätt. För här är den ständigt närvarande, både som dold lockelse och öppen drift, som farlig beståndsdel, med incestuösa undertoner.

Det är en dyster, nerskitad stil som används, en stil som konsekvent rättar sig efter innehållet. Att man då och då stör sig på att vissa av mötena tenderar att bli för långa och för minutiösa i sina resonemang, eller att någon enstaka inkongruens slunkit med (att man i Spanien redan 1964 använde begreppet ”Peace, love and understanding” är inte troligt, då det myntades först i januari 1967), allt det må vara förlåtet. Mer imponerande då är själva anslaget, tilltron till berättelsen och den mestadels säkert hanterade stilen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar