att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 dec. 2012

Filosofins natt, Lars Norén


Den mest produktive poetens namn är Natten. Det är ingen tom pose när Bruno K. Öijer i en radiointervju hävdar att det skulle vara otänkbart för honom att skriva en dikt i dagsljus. P.O. Enquist å andra sidan menade en gång att inget vettigt skrivs efter ett på eftermiddagen. Han är dock ingen poet.

Lars Noréns återkomst till poesin heter Filosofins natt, och det är en bok som jag tycker passerade spårlöst förbi höstens offentliga samtal, upptaget som det var av viktigare frågor. Men vad som än sägs om Norén är reducerande, orättvisa omdömen som aldrig fångar in någon helhet: vi får bara delar belyst. Han är ingen författare som passar in i sammanhang som Babelfåtöljen – enklare då att ge honom narrkostymen, för vad han än är, han är inte som oss. Han är varken fridfull eller trivsam, och skriver implicit om den ”pietetiskt lallande” Tranströmer.

Här handlar det om ett ljus som mer bländar än upplyser, för det diktjag som ges ordet i den här monologen, som kan föra tankarna till Becketts sista prosaböcker på 80-talet: ältandet, kretsandet kring smuts och låghet. Och så döden, som bärs av lika stor del ångest som tröst, som from förhoppning. Allt blir ändå bara mer obetydligt med åren.

Omslagets gipsmask som blinkar mot den blundande författaren i Noréns föregående stora projekt, En dramatikers dagbok. Dragen helt utslätade, så ansiktet kan tillhöra vem som helst. Inför döden är vi alla lika – det kan vara Norén själv, eller ett helt annat jag. Döden som utplånar.

Jaget som frågar, tvekar, prövar, vacklar, går itu, men också går mot en större ordning, mot en tydligare och mer ordnad struktur. Och om dagboken var svart är det här en vit bok, om nu det vita skulle vara mildare – nej, det är samma oro, samma dödsångests brutala outhärdliga ljus, bara skrivet på ett sätt som läsarten ännu inte blivit uppfunnen för. Norén uppfinner ännu nya jag att huka bakom. Protagonister som är mer identitetsfria än identitetslösa.

Det sker i en rörelse från det främmande till det igenkännbara. För det här är en skum bok, som betonar den tunna linjen mellan att sakna insmickrande drag och att vara tråkig. Att vara (i) sin natt, den som lär dig att fråga, med Emilia Fogelklous ord. Den som också lär dig att bli skapande, att det som sker är något produktivt.

I ett liv i vägran, att vända ryggen åt, men också vända blicken till – mot det fula och osköna, som vi annars blundar för. Några av 90-talets viktigaste verk var några av Noréns pjäser, som En sorts Hades och framför allt Personkrets 3:1, där ordet gavs till hemlösa, tiggare, prostituerade, narkomaner. Även här är det kollektivets röst som emanerar ur boksidan, olika dödas likartade öden.

Då kan du invända: det där är ju bara en ytlig identifikation, från den mer än lovligt välmående Lars Norén. Men då invänder jag – för här finns något som saknas när andra är ute i liknande ärenden, att ge upprättelse åt det som fallit ihop. Noréns språk är trovärdigt tack vare att det är autentiskt. Vi kan bara spekulera i diverse bevekelsegrunder, men vi har inte heller något annat än den smärta som förmedlas.

Tills allt sönderfaller, raseras i jagsammanbrotten, där även tiden faller itu. För människorna är utanför alla sammanhang, inklusive tiden. Du vet inte heller vad det är för bok medan du läser den, om du ens efteråt vet det. En bok som det inte finns någon uppfunnen läsart till. Då blir det också meningslöst att fundera på om det är bra eller inte, då det enda svar jag kan ge blir att det är nödvändigt.

3 kommentarer:

  1. En undran; jag brukar ibland skriva ut dina blogginlägg. Skulle göra så idag men i Pcn i bostaden, där skrivaren finns, var recensionen om Sonnevi borta. Likaså "Ett liv efter födelsen" fanns inte heller. Däremot på min Mac i ateljén finns allt. Var är felet?

    SvaraRadera
  2. När du ändå är inne på kulturella tungviktares (Lars Norén, Bruno K Öijer och P O Enqvist) förhållande till natten så vill jag passa på att rekommendera Ulf Lundells fina sång "Natt" som kan avnjutas på spotify.

    SvaraRadera
  3. Jag rekommenderar att du laddar ned firefox som webbläsare på pc:n, det är nåt med explorer som inte funkar ...

    Zola Jesus har nog gjort den bästa nattlåten? https://soundcloud.com/souterraintransmissions/zola-jesus-night

    SvaraRadera