att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 dec. 2012

Hjärnstormsverklighet

Hjärnstorm minns jag från 80-talet som en tämligen exklusiv tidskrift med god förmåga att reta upp mig med långa snåriga svåra texter om filosofi, när jag tragglade mig genom dem på Umeås stadsbibliotek, men det var minsann också där jag läste Christian Wigardts ambitiösa essä om Nick Caves sångtexter, debuterande dikter, och tecknade serier som gick längre än vedertaget i satir och samhällskritik.

Sedan några år har jag mer regelbundet börjat läsa tidskriften igen, och slås av att den fortsätter ha denna räckvidd, denna bredd mellan svårtillgänglighet och omedelbarhet. Det blir då enstaka nummer du kan läsa i lite då och då, själv avgöra vad du mäktar med. Som i #113, senaste, med ”Slaget om verkligheten” som tema, och Fredrik Bernholms mäkta svåra text om redovisningen av Breviks diagnos(er), om transgenerationell epigenetisk nedärvning med mera. Och David Brolins text om George Lukacs kunde ha tryckts cirka 1984. Men numret har också mer direkta texer, som Lisa Modées om det gråtande barnet i både bildkonst och text.

Fast jag börjar givetvis med den allestädes Göran Greiders dikt ”Emilysviten”, där han tar sig an den poet som måste betecknas som hans polaritet: Emily Dickinson, som han blasfemiskt nog konsekvent kallar vid förnamn: ”Det är vänstern som strider med sig själv. / Jag och Emily har diskuterat det”. Det blir förstås en småknasig dikt – ett möte mellan två helt skilda temperament, där man stillsamt saknar hennes reaktion (ungefär som när Per Odensten skrev romanen om henne, Vänterskans flykt, som jag inte förstod någonting av).

Men allra bäst i numret är en ännu mer okonventionell text: konstnären Marja-Leena Sillanpääs ”66 döda”, där hon redovisar möten med döda författare och vad det har gett henne. Hon balanserar utsökt mellan högstämt allvar och fräck ironi med sina exempel, i en text skriven i gungningen mellan ”varför”/”varför inte”. Jag läser hennes presentation av experimentet som en kaxig dikt som med lätthet kvalificerar som något av det mest udda jag har läst i år, tillika bland det mest underbara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar