att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 dec. 2012

En berättelse? Aldrig mer, Jonas Örtemark



”Verkligheten uppstår som bekant i
skådespelet, och snart har jag spelat alla
roller utom min egen. Jag lever och verkar på
fiktiv grund – genom den som skriver dessa
rader.”

Han som skriver detta är Jonas Örtemark, i boken En berättelse? Aldrig mer. Sådana titlar brukar reserveras poesin, och det är med viss lättnad jag gör den distinktionen när jag läser, i förvissningen att detta väl ändå är poesi. Men förlaget Glas, som ger ut boken, menar att deras böcker (hittills två böcker, förutom denna Pär Thörns Landskap) ska fungera ”i lyrikens gränstrakter”. Av Örtemark har jag tidigare läst den högst besynnerliga Darger reviderad, utgiven på Drucksache förra året, i samarbete med den likaledes kryptiske Leif Holmstrand.

Att läsa den här boken är ungefär lika smidigt som att följa Olle Ljungströms tankegångar – du vet bara att när som helst kommer något riktigt sensationellt, något helt oväntat och unikt, precis när du gett upp hoppet, när du tycker att det väl ändå håller på att bli lite väl krystat eller rentav omöjligt.

Spontaniteten kan ju vara lika mycket tillgång som brist hos en författare, och Örtemarks balansgång är djärv. Hans dikt är nästan krampartat inrutad, som en parodi på självbiografin – som citatet ovan visar, en lek med den mest uttjatade av genrer. Han låter ordet ”Jag” bli sär-skiljande – ett upp-repande ord, som flikas in mellan textstyckena eller dikterna, tills man blir förbannad på ordet, aldrig vill se det igen.

Dikterna består av komiska konstateranden, utspridda utsagor, som växlar utan urskiljning mellan vetenskaplig exakthet (arkivmetern) och banala iakttagelser (grannen steker mat); det är sofismen och existentialismen som nöts mot allvarligt lekfulla livsfrågor. Missnöjet och olusten är följeslagarna för diktjaget, i den mån det går att tala om ett sådant – snarare bristen på diktjag, en upplöst huvudperson som tappat sitt huvud och sin person och bara existerar som nollpunkt.

Livet i all sin dråplighet. Och precis som hos Ljungström alstras ibland riktigt hemska åsikter, eller åtminstone farliga: att du börjar skruva på dig, när det som står där blir ocensurerat och skyddslöst. Men då är det för sent – då är du redan inne i den här besynnerliga boken som vidgar föreställningen om vad självbiografisk litteratur kan vara.

4 kommentarer:

  1. Jonas Ö och Leif H. Båda från Dals-Ed (av alla platser.) Jag har under ett långt liv haft åtskilliga begåvade elever. Men få som jag redan vid första bekantskapen kände var 'snillen'. Dessa båda dock. / Stewe

    SvaraRadera
  2. ..."snart har jag spelat alla roller utom min egen."; Kan det sägas bättre och mer koncentrerat. Har vi någon egen identitet egentligen, eller är vi bara en produkt av vad som förväntats av oss. Borde vi inte som tjuren Ferdinand sätta oss under korkeken och lukta på blommorna?

    SvaraRadera
  3. "snart har jag spelat alla roller utom min egen"... Hm... Antigen är detta ett sant/ofrånkomligt påstående om människan som sådan (inklusive författaren), och då finns det ingen anledning att vare sig uttrycka det eller meddela det till andra (vem? när allt är "roller"), eller så är det ett osant påstående om människan som sådan (inklusive författaren), och då säger det ingenting annat än att den människa som påstår det är ute och cyklar och har ett problem att lösa, ett psykologiskt, socialt, historiskt, kulturellt problem, ja, ofta i en soppa som består av allt möjligt i en till synes gåtfull och spännande blandning.

    SvaraRadera
  4. Stewe, begåvade elever har jag också sett min beskärda del av! Ibland skrämmande begåvade, rentav. Det är alltid kul att se vad som händer.

    Kalebass, ja? En persona - att den som framträder är bara ett konglomerat, typ. En bild av de förutsättningar som finns, utifrån andras och ens egna. En schablon ...

    Christian, jag tyckte det var en tillspetsad formulering. Se Baurdrillards Simulacra-teori, jag tyckte det var väldigt givande när jag läste det senast (90-talet).

    SvaraRadera