att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 dec. 2012

Under kupolen. Vandringar med Paul Celan, Jean Daive

Paul Celan föddes i Rumänien, men bosatte sig i Frankrike. Jean Daive föddes i Belgien, men bosatte sig också i Frankrike. För Celan var exilen också språklig, då han skrev på tyska. Dessa båda herrar träffas i Paris, då den yngre Daive skickar den äldre Celan sin diktsamling Décimale blance. Drygt ett år förflyter innan Celan omsider svarar, med beskedet att han vill översätta boken, och dessutom träffa Daive. De träffas och inleder en vänskap som pågår fram till Celans självmord i april 1970.

Om detta berättar Daive i boken Under kupolen. Vandringar med Paul Celan, som nu finns i svensk översättning på ellerströms. David Pedersen har översatt, och skrivit ett mycket fint efterord. Boken utkom först 1996, och har alltså nu efter sexton års karantän fått sin svenska utgåva, men som poeter brukar säga – böcker bär, i likhet med katter, inga klockor.

Det är vandringar i både konkret och överförd betydelse, där vi får flera bevis på den gamla utsagan att tanken trivs bäst i rörelsen. Celan och Daive översätter varandra, och så blir också boken, översatt av Pedersen, ett exempel på översättandet. Boken ger också några inblickar i översättningens praktik. Daives liknelse handlar om ett galler som sätts framför ögonen vid översättningen, en bild som mer än något annat ger associationen till det som stänger in och skymmer.

En poet om en poet, således. Hos Celan är excentriciteten granne med galenskapen, när han tänker utan att låta konsekvenser och beräkning styra innehållet. Det finns också något burdust över hur han uttrycker sig, även om han är skicklig på att agera sfinx också. Sådan är han ju också i sina dikter – komprimerat gåtfull, sluten – hermetisk. Och det säger jag inte enbart beundrande: jag har i cirka femton års tid aktivt läst Celan, utan att känna att jag har kommit någon vart.

Det är en jämviktsdikt, av ytterst tänkbara täthet. Tacksamt nog är Daive ett noggrant vittne till den här mystiske mannen, en känslig iakttagare av de knappt märkbara nyanserna i personligheten (som i en uppräkning av bär, då Celan jämförs med vinbär: så exakt!). Jag tycker också att Daive gör rätt som tillfälligt lägger ned sina egna anspråk – det finns några enstaka glimtar som låter oss anta att han har ett liv utanför sina möten med Celan, men annars existerar han som en lärjunge.

Hans bok blir då ett fint dokument om vänskap. Hos Celan är all frid tillkämpad, en seger av endast tillfällig art. Men Daive klarar också av att skriva med poetens fullständiga precision – koncentrerat, tätt och tillknäppt, och låter berättelsen dels präglas av upprepningar, där scener tas om, och dels av fragmentariska skeenden i bruten kronologi, där händelseförloppet ändå är alldeles för välbekant, och utgången alldeles för given på förhand.

Celan kalibrerade ord och tystnad, mätte och doserade i exakta mått tigandet och talandet. Varje yttrande blir ett ögonblick av nåd, där han växlar mellan oerhörd insikt och oerhörd galenskap. Rörelsen och stillheten är lika genomgående och lika framträdande – allt är totalt, genomdominerande, och dubbelt. Liksom oron och lugnet: alla motsatser löper samman, dubbelriktat. Tiden likaså – den går åt alla håll, men aldrig framåt.

Det är en oftast allvarlig, nedstämd bok, där Celan upplever världens försvinnande, där du som läsare vill inflika att det där är ju bara dina privata grubblerier, Paul, det är depressionen som talar: det är din värld, Paul, som försvinner. Men minnet krackelerar, texten blir sitt kaleidoskop. Celan åker till Tyskland, konfronterar Heidegger, nazisten som vägrar göra avbön. Heidegger tiger.

Det här är Daives bok, det är Celans bok: vem som talar kan då kvitta, och vem som säger vad. Daive: ”Det finns bara verklig säkerhet i det overkligas kölvatten.” Celan säger också några kloka saker, men också några dumma. Det är inget hjälteporträtt. Hur ska man återge en annan människa utan att tvingas använda galler? Hur gör man det utan att översätta? Utan att förenkla – förminska – och förneka?

Daives bok är delvis återskapad i efterhand, minnesnedtecknad, men torde även bygga på ögonblicksintryck. Han översätter Celan åt oss, och vi som ändå, trots allt besvär, fortsätter läsa den här kryptiske rumänsk-tyske poeten, vi kan bara tacka och ta emot.

2 kommentarer:

  1. Fin recension. Tack för din text.

    SvaraRadera
  2. Var så god! Ett nöje att läsa den här boken.

    SvaraRadera