Juni natt blir aldrig av, Cilla Naumann, Bonniers

  

Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skyming

och bärs bort på ljusa hav.

Så långt Harry Martinsons dikt ”Juninatten”, som inspirerat till titeln på Cilla Naumanns nya roman, Juni natt blir aldrig av. Således utspelar den sig under några veckor i april och maj. Huvudpersonen Paula är professor i statsvetenskap. När hon var nio dog hennes mamma Astrid, en filmstjärna. Nu har en spoling otillbörligt förälskat sig i den sedan 50 år döda mamman och gjort en märklig dokumentär om henne, där han med hjälp av AI klippt ihop olika citat och skapat en egen grotesk berättelse, och den river upp sår hos Paula.

Länge har jag svårt att få grepp om den här romanen, och då har jag ändå läst Naumann tidigare, och fängslats av hennes lågintensiva skrivande och förmåga att putsa fram nyanserna i tillvaron. Paula får se en förhandsvisning av filmen och får panik, säger upp sig från jobbet på universitet, och isolerar sig i en stuga med odling av grönsaker och växter, och i marken finns sedan länge en nedgrävd plasttomte. En granne har höns och vill bjuda på ägg, något Paula tar emot efter många dubier.

Parallellt med Paulas nutida historia, där hon ägnar störst tid åt tomten som äger vissa totem-egenskaper, följer vi Astrids sjukdomsförlopp. Pappan vårdas för demens i livets slutskede, och Paulas dotter har länge varit på glid och har dålig kontakt med mamman. Fint återges hur nära förbundet Paulas odlande är med konstnärligt skapande: ”odling är en konst som har mer med erfarenhet, handlag, väder och slump än med vetenskap att göra. Och med intuition, lust, nyfikenhet och tålamod förstås – som med all konst.”

Läget på universitet hade i sin tur hotats av politiska krafter villiga att styra med hela handen – något som den nuvarande regeringen aktualiserat i så hög grad att Naumann helt sonika klipper in citat från en krönika av Måns Wadensjö från SvD i våras, och det är ett snyggt exempel på när verkligheten blöder in i fiktionen. Ett annat är de återkommande rapporterna om militära flygplan och dunkla referenser till krig.

Men vad är det för hemliga krafter som tomten besitter? Och varför går Paula så långt i sin arbetsvägran. På något plan påminner premissen om Ellen Mattssons roman från i höstas, Konsten att försvinna. Paulas val att dra sig undan från den materiella världen gör henne mottaglig för djurlivet och växtriket. Att säga nej, som hon ju gör, kan vara en lovvärd handling (minns Melvilles novell om ”Bartleby, skrivaren”, han som yttrade ”Jag skulle föredra att inte göra det” när han ombads arbeta – vilken hjälte!). Och hur osann är dokumentären egentligen? Hur partisk är Paula när hon dömer ut den?

På något sätt verkar det vara något i olag hos Paula. Hon blir allt mer paranoid och rör sig sakteliga mot ett psykosliknande tillstånd, med den efterhängsna hunden som ilsket rör sig kring tomten på nätterna. I bakgrunden hörs näktergalens ”underbara” sång, men förväxlas den då inte med den sydländska varianten, som inspirerade till Keats underbara ode, kanske det vackraste som skrivits på engelska?

Nåväl, alla dessa frågor får kanske inte svar i romanen, och det är som det ska vara; det är bara amatörer som vill ha förlösning och – ugh! – closure, i sin läsning. Jag nöjer mig med att konstatera att porträttet av Paula är fängslande, mystiskt och något jag kommer att fortsätta grubbla på, denna sena månad på året – augusti – och långt därefter.