Avväxten, David Väyrynen, Ordfront

  

David Väyrynen debuterade med den storslagna Marken 2017, en bok som gjorde sådant avtryck att förlaget Teg Publishing fick göra nytryck på nytryck. Nu när det nästan har gått tio år har mycket hunnit hända: förlaget finns inte längre, och det senaste jag hörde från Väyrynen var när jag gästade Luleå för tre år sedan och han introducerade Carl Johan De Geer genom att helt underbart sjunga a cappella Mattias Alkbergs ”Skända flaggan”, med raderna ”Som den där hemska Carl Johan De Geer / Och målar och donar som en konstnär”.

Väyrynen har också varit kommunpolitiker och – som det brukar heta – ”diversearbetare inom kultur”. Nu utkommer på nytt förlag, Ordfront, en uppföljare. Avväxten är mindre i formatet, men inte i anspråk. Den är formgiven som forna tiders ordböcker och parlörer som man brukade samla på inför resor till främmande länder (innan engelskan blev lingua franca nästan överallt, och också långt innan folk samlar streaks på Duolingo). Bysamfälligheten från Marken återkommer, och i tjugo kapitel får vi ta del av deras interna kommunikation.

Det ska genast sägas att det här är en bok som är svår att göra rättvisa. För en gångs skull gäller verkligen löftet som kanske ges för ofta: ”jag lovar, du har aldrig i ditt liv läst något liknande!” I grunden är den kanske lika ambitiös som debuten. Det som kristalliserar sig under min läsning är ganska många saker, och det är återigen svårt att göra det rättvisa utan att bli övertydlig.

Samfällighetens kollektiva monolog berör konsumtionen, rasismen mot ursprungsbefolkningen, plundringen av resurser, samlivet mellan människa och natur, människa och djur, samt människa och människa. Det här är inte en bok som säger att det norrländska sättet att leva är överlägset, men jag misstänker att det är svårt att förstå för folk söderifrån ilskan som kommer sig från att ständigt underskattas, nedvärderas och hånas. Min läsning ackompanjeras dessutom av Mattias Alkbergs låtar, och då tänker jag på – exempelvis – ”Relativt Norrbotten”, med rader som dessa: ”Och man vaknar, det är morgon på akuten / Klart, det hade ju vart värre att bli skjuten / Och sommarsolen sipprar in / Genom gliporna i gasbindan”.

Innan Morrissey blev skogstokig intervjuades han av Jools Holland som frågade om han saknade Manchester, och fick svaret att Morrissey saknade ”the grey slate of the sky”, med tillägget att Jools aldrig skulle förstå eftersom han inte är ”Northern”. Det är något Väyrynen delar med Alkberg, och när han i en av de avslutande kapitlen skriver: ”här är plats åt alla som vill komma / oavsett vad man har bakgrund” är det svårt att inte också höra hur Alkberg nynnar instämmande med en rad från låten ”Tjugonde”: ”Hela världen ryms där vi bor”. Uppenbarligen håller den nuvarande Tidöregeringen inte med.

I den ekvationen finns ju också skogsnäringen, som Väyrynen kommenterar syrligt:

utan att grina ens fäller dom skog som stått hundra år och mer

och inte för trädens skull bara utan allt blir ju annat

så inget till sist får plats utom människan

talade vi människor kanske inte nog om det där förr

eftersom dom nu säger dom vet vad som är bäst för skogen

till och med bättre än skogen vet själv

också den där uppenbara osanningen dom far med

att träden klarar sig bättre en bit från varann

men det är med träden precis samma som med folk

Här manas ändå till besinning och samsyn, som i exemplet på hur samfälligheten låter sin demokrati vara pragmatisk: ”det går inte att beskriva den att den är som direkt demokrati / men inte att vi väljer representanter heller / våran styre kan man mera kalla tjänstgörandestyre / men utan att man måste vara konsult i allt”. Det talspråkliga syns mer i ordföljden än i glosorna och idiomen. Så bryter också in rader från andra språk, som finskan och samiskan, och lämnas oöversatta. Men den med tillgång till google translate kan göra sitt bästa, och låta ordstävet ”gokko áldi lea vuolimus dakko buokhat vigget badjel” bli ”där staketet är lägst hoppar alla över”.

Och oron blir tydlig i avfolkningen och med en allt äldre population som följd. Skallmätarna som omnämns blir en svidande metafor för de som mäter i största allmänhet, i effektiviseringens och tillväxtens syften. Produktionen ska ständigt öka … Det Väyrynen varnar för är hur specialiseringen inom yrkeslivet hotar samstämmigheten, där var och en blir en småpåve inom sitt eget gebit, och det vi skulle behöva mer av är just gemensamma ansträngningar och en smula ödmjukhet inför vår omgivning.

Den här augustimånaden har jag redan läst tre formidabla politiska diktsamlingar, och de har glädjande nog varit totalt olika till sitt uttryck, från BAM:s ilsket polemiska manifest Berget till dalen, floden till havet, till Emil Boss elegiska sorgesång över exploateringen av migranter i byggbranschen, Tradition. Väyrynens Avväxten är också polemisk, om än mindre uttalat än BAM, och likaså elegisk, om än mer subtilt än Boss. Det här är en dikt som är otidsenlig, och just därför så eftertraktad och så nödvändig. Det här är ”Evangelium enligt David”.