För de flesta av oss är nog Birgitta Lillpers poet, men hon har faktiskt gett ut sex romaner. Den bok hon kommer ut med nu, efter diktsamlingen Kälda från 2020, är också en roman. Titeln lyder, och stålsätt dig nu: Doften, när de rörde sig genom porsriset. Pors används traditionellt för att göra snaps, men man kan också torka kvistarna och bladen för att hålla ohyra borta från sina garderober.
Tiden är sent 1700-tal. I en by i Dalarna bor en döv bonde, Matslofva Erik Olsson, gift med Grått Karin. De har barnen Hans, Lissel-Lov, Kisti, och Järk. I kyrkan väcker en spögubbe de stackare som fyllesover. Ett av dessa fyllon rumlar in i huset där Matslofva och Karin bor, och försätter hennes fiol i brand. Matslofva lovar att bygga en ny fiol åt henne – ett sisyfosarbete som nära nog tar kål på honom.
Bland karaktärer som heter Katt Lars och Snids Jöns utspelar sig denna berättelse om kärlek och konst, vidskepelse och fattigdom. Det är ett sätt att skriva som ibland hejdar läsningen, på ett konstruktivt sätt. Det är avigt skrivet, med den typ av satsradningar (alltså staplade huvudsatser) som endast skönlitteraturen borde sanktionera och stundtals uppmuntra.
Lillpers syfte verkar vara att motverka glömskan, att förhålla sig till svunnen tid som om den inte är avslutad. Hon utgår från autentiska personer. Matslofva Erik Olsson levde 1771-1826, upplyser hennes efterord, och han har lämnat spår med sina arbeten i trä. Nog finns det – eller borde finnas – en skyldighet mot denna för tillfället förgätna tid. Här råder ideal och värderingar som vi nu kan tycka är besynnerliga – fast den som skådar våra nuvarande seder och bruk kan nog finna åtskilliga anledningar att tadla även oss.
Hantverkskunnandet som Matslofva representerar håller på att gå förlorat, i den slit och släng-kultur som dominerar vår tid. Ändå är han något av en drömmare, en som bara till nöds förmår hålla familjen vid liv. Fiolen som han lovar Karin tar också evigheter att färdigställa, och väntan på dess färdigställande drar ned henne i djup depression. Men Lillpers är intresserad av att skildra värdet av omsorg mot vardagens ting och våra medmänniskor.
Nej, romaner ska inte i första hand ha uttalade världsförbättrande uppsåt. Men i sin skildring av armodet som ändå blir upplyst av enstaka goda handlingar och uppmärksamheten mot små gåvor – det kan vara något så rudimentärt som en lök – visar Lillpers ändå hur en bättre värld är möjlig, en värld där vi inte längre roffar åt oss. Det är en värld där det hemska som sker inte går att undvika, men går att leva med, som när en av sönerna överlever rödsoten men till priset av att hörseln går förlorad: ”Bottnen gick ur ännu en gång, och man fortsatte sitt liv ändå, till sist egentligen utan botten alls, med bara fasta sidor och en stark tro på en himmel därovanför.”
En gång i tiden raljerade Göran Hägg över namnskicket i Göran Tunström Juloratoriet, och läxade upp författaren för den irrationella intrigen. Hägg hade nog inte haft mycket till övers för Lillpers sätt att berätta, och hennes dialektala register. Hägg vantrivdes förstås under sin sejour vid Umeå universitet, och verkar ha haft svårt med litteratur från provinserna. Det här delar han med ganska många andra urbana kritiker, där skepsis och missförstånd är det minst dåliga som kan yttras. Ändå ser jag hos Lillpers ett sätt att forma sin miljö som kan erinra om en så pass stor författare som Trotzig, om vi tar i beaktande att hennes värld är något mindre murrig i sina konturer.
Vad kan rädda oss från AI? Författare med vett att bruka irrationella stilnivåer – författare som överraskar oss med det oväntade, det som ligger bortom alla algoritmer. Att Lillpers är poet är nog gynnsamt för hennes språk. Så här beskrivs till exempel fyllot som ödelägger Karins fiol: ”Som nykter någorlunda återhållsam var han i rus ständigt inblandad i saker och därför ofta bandagerad, och då på ett trasgrant sätt som speglade hans klädsmak överlag: alltid var där något överdådigt fel i hans klädsel; ibland en kvinnotrasa om hans skalle, nu en tofs av utterskinn dinglande som en svans.” Det är nästan omöjligt att inte se honom för sin blick, denna trasiga människa i trasig skepnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.